En historia med ”många nyanser av grått”, tycks det mig.

Vad jag läst mig till kom den då 9-åriga flickan Selma till Sverige via Italien 2011. Det är fullt klart att flickan inte kom som ”ensamkommande” utan medföljde sin mor och flera andra syskon, alltså någon form av familj. Pappan och hans förehavanden har jag inte sett nämnas alls i media.

Familjens ärende har vad jag förstår prövats inom Migrationsverket och domstolar där tillgängliga fakta och ev. alla övriga upplevelsebetingade uppgifter framförts och beaktats enligt gällande norm och praxis. Familjenutvisas till Italien.

Sedan följer en lång rad svårförståeliga händelser, bl a ”väljer” enligt media, flickan att lämna sin mamma när de efter utvisning från Sverige, befinner sig i ett ”annat EU-land” och åker ensam till Sverige som 16-åring.

Man tar sig för pannan ”väljer att lämna sin mamma”!?  Vad är/var moderns val…????

Som brukligt tilldelades den unga flickan Selma, vid återkomsten till Sverige, en god man med uppgift att på sedvanligt sätt företräda henne på ett rättrådigt sätt, innebärande att utgöra ett formellt stöd – som tydligen modern valde att inte leva upp till – med (hänsyn tagen till flickans ålder) fokus på flickan Selmas bästa.

Efter ytterligare en runda av ärendets prövning fastslogs att Selma måste återvända till Italien, det land där hela familjen tidigare fått uppehållstillstånd tillsammans.

Huruvida den gode mannen har brustit i sättet att genomföra sitt uppdrag är ju svårt att veta, men här har ju överförmyndarens ansvar (och rättighet)  att praktiskt kontrollera den gode mannens förehavanden. Någon som helst anmärkning från ÖF mot den gode mannen har jag inte kunnat finna.

Det offentliga biträdets agerande och yttrande till media lämnar jag därhän, men att hon ifrågasätter och uttalar sig så om den gode mannen till tidningarna och radio är anmärkningsvärt. Det luktar i ”min värld” en hel del fulspel vilket inte är till gagn för någon!

Min analys:

  • Flickan mår naturligtvis inte bra, borde vara med sin familj, eller?
  • Moderns agerande verkar ”mindre lämpligt”. Befinner sig i Tyskland/Italien ??
  • Syskonen lever troligen gömda någonstans. Inte bra, snabb åtgärd krävs.
  • Pappan lyser med sin frånvaro, eller….? Framgår inte i media.
  • Jag kan inte utesluta att ett taktiskt spel pågår där ”målet” är att på sikt försöka återförena hela familjen i Sverige.
  • Den gode mannen har följt och praktiskt tillämpat de regler som gäller för GM.
  • Biträdets utspel mot den gode mannen är beklämmande ”lågt”
  • Barnombudsmannen (?) går in och tycker till om den gode mannens agerande helt osakligt - ännu mer beklämmande!

Vad göra?

  • Kontakta flickans föräldrar, modern finns i vart fall i Europa.
  • Arbeta genom konkret handling för att familjen placeras tillsammans i det EU land där de lagligen får vistas. Troligen Italien, men det vet jag ej.
  • Rannsaka gärna den gode mannen. Lägg korten på bordet om det framkommer något olagligt.
  • Påskynda en process som leder till att familjen återförenas (barnperspektivet) någonstans, kanske i  Italien (?). Selma kan ju (enligt uppgift) italienska efter flera års skolgång där!
  • Varje dag ytterligare i detta spektakel gör situationen värre för alla inblandade!

Dessa rader är ett spontant ”hopkok” utan tillgång till berörda myndigheters eller familjens uppgifter. Jag noterar att den gode mannens roll och agerande (för en gångs skull) tillmäts ett stort medialt intresse, vilket eventuellt kan vara bra på längre sikt.

/ Åke Engman, länsombud i Uppsala län

God man/vårdnadshavares ansvar

En god man/vårdnadshavares ansvar för efterforskning och återförening är mycket begränsade och handlar i huvudsak om:
-att bevaka att Migrationsverket och Socialtjänsten gör vad som åligger dem i dessa frågor
-att hjälpa barn/unga att medverka i det utredningsansvar som föreligger vad avser efterforskning av anhöriga om de ska utvisas

-att uppmärksamma Socialtjänsten på att barn/unga i förekommande fall uttryckt önskemål om återförening med nära anhöriga och framföra krav så att Socialtjänsten vidtar åtgärder i enlighet med sådana önskemål utifrån gällande lagstiftning och förordningar. Att ansvara för återförening ligger således inte inom uppdraget som god man/vårdnadshavare men däremot att vara behjälplig i mindre omfattning och som ett stöd för barn/unga

Sammanfattning

Enligt FN:s Barnkonvention om barns rättigheter har barn rätt, att så långt det är möjligt att bli omvårdnat av sina föräldrar, vilket framgår av flera artiklar i konventionen. Det finns också EU direktiv som ålägger medlemsstaterna försöka spåra ensamkommande barns familjer. 

Europeiska rådets mottagande direktiv om miniminormer för mottagande av asylsökande anger att EU:s medlemsstater ska försöka spåra familjemedlemmar till barn och unga utan medföljande vuxen så snabbt som möjligt. Trots, att vad som anges i konventioner, direktiv och svensk lagstiftning gör inte berörda myndigheter vad som åligger dem och försätter därmed gode män/vårdnadshavare i en situation som innebär att de av pliktkänsla och välvilja tvingas gå utöver vad uppdraget kräver, av hänsyn till barn/ungas bästa.

Förutsättningar för återförening, uppehållstillstånd anhöriga i Sverige
Huvudregeln i svensk lagstiftning är att om familjeåterförening inte bedöms kunna ske någon annanstans får familjen uppehållstillstånd i Sverige, förutsatt att vissa kriterier uppfyllsOm uppehållstillstånd beviljas som flykting eller annan skyddsbehövande har barn/ungas föräldrar rätt till uppehållstillstånd i Sverige enligt 5 kap. 3 § 4 UtlL., förutsatt deras son eller dotter  är under 18 år, ogift, ansökan inte grundar sig på oriktiga uppgifter, relationen inte är ett skenförhållande eller framstår som oseriös, avsikten är att leva tillsammans och att släktskapet kan bevisas. Vad gäller syskons rätt till uppehållstillstånd prövas de i första hand i relation till föräldrarna. 
Om uppehållstillstånd beviljats pågrund av särskilt ömmande omständigheter bör en eventuell familjeåterförening normalt kunna ske i familjens hemland, anser Migrationsverket, eftersom de inte anses vara i behov av skydd och därför finns ofta inte några hinder för att återförenas med familjen i hemlandet.

(Om det finns goda skäl kan grunden för beslutet om uppehållstillstånd, särskilt ömmande omständigheter, överklagas eller en ansökan i efterhand göras i syfte att få flykting eller skydds statusförklaring och därmed rätt till återförening i Sverige. Ett sådant överklagande äventyrar inte uppehållstillståndet som sådant utan avser endast klassificeringen av beslutet.) 

Myndigheters ansvar för efterforskning och återförening

Svensk rätt förbinder svenska myndigheter, som till exempel Migrationsverket och Socialtjänsten, att efterforska nära anhöriga till barn/unga. Arbetet med efterforskning ska starta så snart de sökt asyl. Under tiden som som de är asylsökande är det Migrationsverket som ansvarar för efterforskningen, § 2 d förordningen (1994:36) mottagande av asylsökande m.fl. 

Om uppehållstillstånd beviljas övertar Socialtjänsten ansvaret för efterforskning och har därutöver dessutom ansvaret vad avser umgänge/återförening utifrån 1 kap. 2 § SoL. Särskilt ska socialtjänsten beakta vad hänsynen till barn/ungas bästa kräver och insatser på individnivå, det vill säga utrednings,-stöd och behandlingsinsatser. (Socialstyrelsens vägledning)

God man/vårdnadshavare ansvar för efterforskning och återförening
En god man/vårdnadshavare ansvar för efterforskning och återförening är mycket begränsade och handlar i huvudsak om:

1. att bevaka att Migrationsverket, Socialtjänstens och andra berörda myndigheter gör vad som åligger dem i dessa frågor 

2. att hjälpa barn/unga att ta det utredningsansvar som krävs under asylprocessen och vid utvisning. Migrationsverket, som har ansvar för att verkställa beslutet och säkerställa att barn/unga tas om hand på ett lämpligt sätt i ett annat land gör efterforskning av anhöriga inför en verkställighet på samma sätt som under asylutredningen och dessutom eftersöks mottagningsenheter som är lämpliga. 
Vid beslut om utvisning är det inte bara Migrationsverket som har ett utredningsansvar av olika omständigheter utan även den som skall utvisas. Därmed blir det den gode mannens uppgift att tillsammans med barn/unga vidta de åtgärder som är möjliga som till exempel om uppgifter om var anhöriga befinner sig saknas kan Röda korset hjälpa till och det faller sig naturligt att den gode mannen tillsammans ungdomen besöker ett Röda Kors kontor för att lämna uppgifter och fylla i eftersöknings formulär. I vissa länder som till exempel Afghanistan och Pakistan förutsätter en efterforskning att ungdomen kan uppge manliga släktingar eller bekanta, det går inte att söka på kvinnliga referenser och i Iran kan det bli polismyndigheter som som kopplas in för att söka efter föräldrarna vilket kan innebära problem om föräldrar vistats i landet utan tillstånd. Sökningar på internet kan också anses visa att barn/unga medverkar i utredningen inför ett återvändande liksom besök på det aktuella landets ambassad. 
Beslut om utvisning innebär inte att Socialtjänstens ansvar för efterforskning upphör.

3. uppmärksamma Socialtjänsten på att barn/unga i förekommande fall uttryckt önskemål om att återförening och framföra krav så att Socialtjänsten vidtar åtgärder i enlighet med dessa önskemål utifrån gällande lagstiftning och förordningar. Även om önskemålet tidigare framkommit vid BBIC utredningar ska en begäran om åtgärder skriftligen skickas till Socialtjänsten som då måste besvara begäran. Det framgår då även att  gode mannen vidtagit åtgärder för barn/ungas bästa.
Att ansvara för återförening ligger således inte inom uppdraget för en god man/vårdnadshavare och vad avser efterforskning endast i begränsad omfattning. Däremot ingår det inom uppdraget att vara behjälplig i viss omfattning och vara ett stöd för barn/unga och värna om deras välmående och intressen. I övrigt ge hopp om att det kan  gå bra med återföreningen, reservationer för att det kanske inte alls kommer att gå bra och att det i många fall misslyckas och klargöra att det är Migrationsverket som bestämmer utgången.

Ingenting är självklart

Det som borde vara självklart är det vanligtvis inte och att saker och ting enligt gällande regler ska var på ett visst sätt innebär inte att det nödvändigtvis är så. Det kan ifrågasättas om Migrationsverkets efterforskningar är effektiva och omsorgsfulla och för erfarna gode män/vårdnadshavare är det bekant att Socialtjänsten inte tar ansvar varken för efterforskning eller den del av umgänget som gäller återförening och vidtar åtgärder som möjliggör, att nära anhöriga kan få uppehållstillstånd och återförenas med sina barn i Sverige. 
Inte sällan blir gode män involverade i återföreningen trots att det  ligger utanför uppdraget på grund av socialtjänstens passivitet och kanske en personlig okunskap om de begränsningar som följer uppdraget, som kan upplevas som gränslöst. Med vissa reservationer är det upp till varje enskild god man huruvida denne vill åta sig fler uppgifter än han eller hon är ålagd men det är också av betydelse att det finns en medvetenhet om vilka åtagande som inte ingår i uppdraget för att detta inte ska bli alltför avancerat och betungande. 
Det kan inte anses rimligt, att medborgare som förordnats som gode män på ideell grund försätts i situationer som innebär att de på sin fritid övertar Socialtjänstens uppgifter och utifrån varierande kunskapsnivåer tar ansvar för såväl efterforskning som återförening. En komplicerad tidskrävande långvarig process som inte har något självklart slut och långt ifrån alltid är framgångsrik.
Uppdraget handlar i grunden om att bevaka att barn/unga får den hjälp som behövs och sina rättigheter tillgodosedda. I frågor om efterforskning och återförening bör därför en god man/vårdnadshavares första åtgärd bli, att i förekommande fall skriftligen uppmärksamma Socialtjänsten på  barn/ungas önskemål om återförening, oavsett om det framkommit vid BBIC utredningen ställa krav på att åtgärder vidtas i enlighet med dessa önskemål utifrån gällande lagstiftning och förordningar. Om socialtjänsten inte gör vad som ankommer dem är det möjligt att anmäla detta till Socialstyrelsen eller annan myndighet med tillsynsansvar. 

Umgänge

Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver  2 kap. a 1 § SoL
Socialnämnden har ansvar för barn/ungas behov av umgänge med föräldrarna tillgodoses. I 6 kap. 1 § SoL anges  att vården i familjehem och HVB bör utformas så att den främjar  den enskildes samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön. I vilka former och hur omfattande får bedömas från fall till fall utifrån barnets eller den unges behov och kan behöva variera över tid. 

Socialnämnden bör ge ekonomiskt bistånd till skäliga kostnader för att en förälder ska kunna umgås med sitt barn som bor på annan ort. Avgörande för vad som bör vara skälig kostnad för resor och hur ofta bistånd bör ges till kostnader för umgänge anpassas till vad en familj i allmänhet har råd med. Förutom resekostnader bör även andra kostnader som är nödvändiga för umgänget ska kunna komma till stånd ingå i biståndet till exempel kostnader för logi. Barnets behov av umgänge med förälder de inte bor hos medför ett definitivt ansvar för socialtjänsten att möjliggöra detta umgänge (Socialstyrelsens handbok Ekonomiskt bistånd  s. 69 och 80.

Avsaknaden av tydliga avgränsningar kan innebära att uppdraget upplevs som gränslöst och att ansvaret för efterforskning och  återförening vilar på den gode mannens/ vårdnadshavarens axlar, så är det inte. Ansvaret för efterforskning och återförening har Migrationsverket i förekommande fall, samt socialförvaltningen efter beslut om uppehållstillstånd och barn/ungas nära anhöriga. 

Det är inte rimligt, att myndigheters och förvaltningars passivitet  försätter gode män vårdnadshavare i en situation som innebär att de kan känna sig tvingade av pliktkänsla och välvilja att  gå långt utöver vad uppdraget kräver, av hänsyn till barn/ungas bästa.

Den gode mannens insatser för efterforskning och återförening ska begränsas och inriktas på att uppmana Migrationsverket att göra vad som åligger dem, försäkra sig om socialtjänsten agerar samt beroende på ålder och mognad göra barn och unga  delaktiga i processen. Men det är förståligt, att gode män/vårdnadshavare precis som i andra sammanhang då myndigheter, förvaltningar, organisationer inte gör vad som åligger dem tar ansvar då ingen annan gör det. Men det får inte utesluta att man uppmanar ansvariga myndigheter och förvaltningar att följa lagar och förordningar. 
________________________________________________________________________________________________


Socialstyrelsens vägledning
"Efter det att barnet eller den unge har fått uppehållstillstånd blir socialnämnden ansvarig för efterforskningen av familjemedlemmar till barnet, förutsatt att barnet är placerat inom socialtjänsten. För socialtjänsten gäller att när ett barn bereds vård i ett annat hem än det egna är utgångspunkten att barnet ska återförenas med föräldrarna så snart vårdbehovet har upphört. Socialnämnden har ansvar för att vården utformas så att den främjar barnets samhörighet med anhöriga t.ex. föräldrar, syskon och andra närstående samt kontakt med hemmiljön (6 kap. 1 § tredje stycket SoL)."

Lagstöd för efterforskningsansvaret är alltså socialtjänstens generella ansvar för den som är placerad av socialtjänsten enligt 6 kap. 1 § SoL. Utifrån Barnkonventionen (se artikel 22 och CRC/GC/2005/67, punkt 81) måste Sverige som stat göra vad den kan för att spåra ett ensamkommande och separerade barns föräldrar. Det finns också ett EU-direktiv [24] som ålägger medlemsstaterna att anstränga sig för att försöka spåra ensamkommande barns familj om de beviljats internationellt skydd (se artikel 31).

Socialtjänsten måste också låta barnets bästa vara avgörade i ärenden och åtgärder som gäller barn (se 1 kap 2 § SoL).

Förordning (1994:361) om mottagande av asylsökande m.fl

2 d § Migrationsverket skall så snart som möjligt försöka hitta familjemedlemmar till barn under 18 år som vid ankomsten till Sverige är skilda från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller som efter ankomsten står utan sådan ställföreträdare och som omfattas av 1 § första stycket 1 och 2 lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. Förordning (2006:217).

Bra beslut att skyddsbehövande får rätt till familje­återförening  - men en återförening är långt ifrån alltid en lycklig tilldragelse 

Under 2018 beviljade Migrationsverket i 7022 fall ansökningar från ensam kommande barn/unga eller deras  föräldrar om anknytning.

För många splittrade familjer är en återförening en glädjande tilldragelse men enligt gode män och särskilt förordnade ställföreträdare kan de drastiska förändringar i barn/ungas vardag familjens ankomst till Sverige innebär leda till allvarliga problem om samhället stöd insatser uteblir. Det förhållandet har även en studie vid Södertörns högskola uppmärksammat.  
Rätten till asyl och familjeåterförening ska värnas men det bör inte utesluta att andra alternativ än att familjen kommer till Sverige kan övervägas. I vissa fall kan som exempel umgängesresor, om det är till gagn i olika avseenden för familjen och inte minst barn/unga, vara ett sådant alternativ.

Då föräldrarna kommer till Sverige och om tingsrätten anser att ingenting talar mot att familjen ska återförenas återflyttas den vårdnad som legat på den särskilt tillförordnade vårdnadshavaren till föräldern.(6 kap. 10 § FB.) För barn/unga innebär det, att de inte längre betraktas som ensam kommande, socialtjänstens stöd upphör liksom boendeplaceringen och ställföreträdaren entledigas. Ansvaret för familjen läggs på barn/ungas axlar då föräldrarna inte har förutsättningar att ta över föräldraansvaret som nyanlända i ett samhälle de inte har kunskap om där ingenting fungerade så som de är vana vid

 

Efter flera år av självständighet får barn/unga nu återgå till samma vanor som i hemlandet och med uppgift att vara förälderns guide till det svenska samhället och tolk. Det kan exempelvis få till följd att studierna får stå åt sidan då föräldern behöver hjälp med myndighetskontakter eller för att följa syskon till skolan. Då de efter att vårdnaden återflyttas till föräldern förväntas flytta ihop med familjen kan det även innebära att de får byta bostadsort, avbryta sina studier samt  lämna kamratkretsen. 

 

Återförening sammanfattning
Se artikel

Studie om återförening
Se artikel


Rätten till återförening
Se artikel

Efterforskning, återförening och en god mans ansvar
Se artikel

Umgängesresor
Se artikel

Angående svenskt medborgarskap
Har det gått längre tid än sex månader kan man utifrån från som sägs i den nya Förvaltningslagen ansöka om arv få besked i ett ärende och Migrationsverket är då skyldig att ge ett svar inom fyra veckor.

 

En ny förvaltningslag som gäller alla kommuner, landsting och statliga verk trädde i kraft den 1 juli 2018. Den nya lagen är tänkt att stärka den enskildes ställning vid kontakt med myndigheter genom enklare och modernare regler, ökad rättssäkerhet samt snabbare ärendehantering.

Den nya förvaltningslagen innehåller även krav på myndigheternas agerande vid långsam handläggning och myndigheterna har fått ett utökat ansvar att lämna information om långa handläggningstider. 

Enligt den nya förvaltningslagen kan en person i vissa fall, skriftligen begära att myndigheten ska avgöra ärendet. För att kunna skicka in en sådan begäran ska sex månader ha gått från det att personens ärende påbörjades. Migrationsverket ska då, inom 4 veckor, antingen avgöra det ärende som begäran avser eller avslå begäran i ett överklagbart beslut.

 

Blanketten som ska användas för att begära om att avgöra ett ärende finns på svenska (blankettnummer: 270011) och på engelska (blankettnummer: 271011).
(Källa Migrationsverket)

- Familjeåterförening i Sverige-

Man måste bli allt - man måste vara mamma, pappa, syskon m.m.”

För de barn som beviljats familjeåterförening ska socialtjänsten tillsammans med barnet, dess företrädare, vårdgivare respektive familjehemsföräldrar göra en planering inför eller i samband med återföreningen. Då föräldrarna ankommer till Sverige och om ingenting talar mot att familjen ska återförenas upphör barnet att betraktas som ensamkommande, vilket innebär en rad förändringar. Bland annat upphör boendeplaceringen och barnet ska istället bo med sin familj. Samtidigt entledigas barnets gode man och föräldrarna tar över ansvaret för barnet (Socialstyrelsen 2016).

Särskilt förordnad vårdnadshavare ska likt god man vara den person som ansvarar för barnets personliga förhållanden och sköta dess angelägenheter, men med en mer långsiktig planering för barnets integration i det svenska samhället. (Denna funktion upphör efter en förhandling i Tingsrätten där det beslutas om att det är de biologiska föräldrarna som blir vårdnadshavare).

Om föräldrarna har behov av stöd och hjälp är det bosättningskommunen som har det yttersta ansvaret över att behovet tillgodoses enligt 2 a kap. 1 § Socialtjänstlagen.

Syftet med denna studie var att undersöka hur ensamkommande unga upplever familjeåterförening. Vi har sett att familjeåterföreningen har inneburit drastiska förändringar i våra respondenters tillvaro. Dels har återseendet av de för en tid förlorade familjemedlemmarna påverkat dem på ett känslomässigt plan, dels har det inneburit stora påfrestningar på de unga i deras praktiska vardag. Det sistnämnda var den enskilt viktigaste innebörd vi kunde uttolka av våra respondenters egna berättelser av familjeåterföreningen.

Vi ser att dessa påfrestningar i mångt och mycket är en direkt konsekvens av att socialtjänsten med stöd i Socialstyrelsens riktlinjer släpper taget ensamkommande samband med föräldrarnas ankomst till Sverige.

Från att ha ansetts vara barn i stort behov av stöd och hjälp drogs alla stödinsatser in, som om hjälpen blev helt överflödig i och med föräldrarnas ankomst. Utifrån vår tolkning av de berättelser vi fått ta del av, hade föräldrarna alls inte förutsättningar att ta över föräldraansvaret som nyanlända i ett samhälle där ingenting fungerade så som de var vana vid. Tvärtom visar vår studie att det är ungdomarna som får ansvaret över sina föräldrar. Det handlar med andra ord om barn som fram till nyligen ansågs vara särskilt utsatta och i behov av stöd, som nu förlorar stödet och samtidigt får det yttersta ansvaret för sina egna föräldrar. Vi ser att det här oundvikligen leder till självuppoffring och svår stress för ungdomarna, samtidigt som känslor av skuld och medlidande för föräldrarna är starka.

I det här avseendet anser vi att det svenska samhället har brustit i sitt ansvar över de ensamkommande barnen. Samhället (Staten) har i dessa fall möjliggjort en familjeåterförening som varit efterlängtad, men släpper sedan allt ansvar och låter familjerna klara sig så gott det går. Detta trots att Socialtjänstlagen föreskriver att socialtjänsten har ett särskilt ansvar för barn som varit placerade i heldygnsvård, något som även gäller ensamkommande barn. För oss framstår detta som ett svek gentemot de ensamkommande barnen. Det verkar som att samhället förutsätt er att det ordnar sig bara familjerna får återförenas. Familjeåterföreningen verkar ha varit något mycket viktigt för våra respondenter men det efterlängtade återseendet av nära familjemedlemmar verkar ändå inte ha bli vit den lyckliga erfarenhet som den kunde ha varit. Familjeåterföreningen har visat sig rymma en stor komplexitet och en rad svåra problem. Vi menar att flera av problem en beror på bristande samhällsstöd, och att problemen inte kan vara barnens ansvar att lösa.

Vår studie visar att det i bästa fall kan finnas privatpersoner som ger den hjälp de ensamkommande förvägrats från offentligt håll: före detta familjehem, gode män och kontaktpersoner som inte längre officiellt har något ansvar, men som på sin fritid utgör ett stort stöd som medmänniskor. Vi frågar oss naturligtvis hur det går för de ensamkommande som inte har ett sådant stöd att falla tillbaka på när situationen med den biologiska familjen blir för svårhanterlig.

Vi menar att det finns konkreta åtgärder som skulle kunna underlätta situationen för barn och unga som är i en familjeåterföreningsprocess. Det första gäller mildrandet av den chock som ett plötsligt avslutande av stödinsatser kan innebära för ett ensamkommande barn.

Enligt Socialstyrelsen (2016) ska det göras en planering inför familjeåterföreningen. Denna planering anser vi ska innehålla en gradvis nedtrappning av stödinsatser med stort fokus på barnets bästa. Boende i familjehem, HVB - hem eller träningslägenhet bör inte sägas upp genast. Vi föreslår en längre uppsägningstid, något som är brukligt i andra sammanhang vid uppsägning av lägenhetskontrakt. Denna uppsägningstid bör vara förhandlingsbar med hänsyn tagen till de nyanlända familjemedlemmarnas aktuella boendesituation. Under det första året bör även kontaktpersoner finnas k var för den unga, som ett stöd i den praktiska och psykosociala omställningen.

På detta sätt skulle socialtjänsten ta det ansvar som den enligt lag också har för ensamkommande barn vars placering i heldygns vård upphör.

Vi ser framför allt ett stort behov av stöd för de vuxna i familjerna, något som även våra respondenter efterfrågade.

Stödet bör då främst handla om praktiska frågor som bostad, ekonomi och myndighetskontakt. Som vi förstår situationen finns behovet av någon som har en samordnande roll, och den stora anledningen till detta är att den unga i familjen behöver avlastas. Vad gäller den psykosociala situationen i familjerna bör det i planeringen ingå frivilliga) familjesamtal med familjeterapeut och tolk, för att underlätta återgången till nära och fungerande familjerelationer.

Avslutningsvis vill vi föreslå än mer djupgående studier av ensamkommande och familjeåterförening. Det är ett aktuellt ämne och det har visat sig finnas en stor komplexitet i fenomenet. Därför menar vi att vidare forskning är nödvändig, inte minst för de ensamkommandes egen skull.

Ovanstående är utdrag ur en studie vid Södertörns högskola, Institutionen för samhällsvetenskaper - samt egna erfarenheter av familjeåterförening.

Karlskrona 2019-01-19

Bengt Winnow, länsombud i Blekinge län

Kammarrätten i Sundsvall fastslog 2012 att barn/ungdom under 18 år har rätt enlig socialtjänstlagen att från kommunen få ekonomiskt bistånd för resa till mamma i Iran. Det ekonomiska biståndet uppgick till 4000 kr vilket var nödvändigt för en umgängesresa. Målnr 1885-12.
 
I Socialstyrelsens allmänna råd (SOFS: 2013:1)  säger man socialnämnden bör ge barn/ungdom ekonomiskt bistånd för umgängesresor.
 
Barnperspektivet
Med beaktande att barnkonventionen  har fått en annan tyngd så är det svårt att bortse de fyra grundprinciperna;
 
-barnets bästa ska beaktas i alla beslut och åtgärder
-barnet ska skyddas mot alla former av diskriminering
-barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling
-barnet har rätt att säga sin mening och få den respekterad
 
Det är barnets behov som ska styra vilket bistånd som ska beviljas. Däri borde umgängesresor omfattas.
 
Enligt 4 kap 1 paragrafen SoL  ska socialnämnden verka för att barn/ungdom ges möjlighet att ha god kontakt med föräldrar och syskon samt andra viktiga anhöriga.  Om behov och möjlighet finns samt att säkerhetsaspekten har utretts ska det ges bistånd för umgängesresor.
Helt klart är att barn/ungdom har rätt till bidrag för hälsa på familj i och utanför Sverige.
 
Bästa hälsningar
Ann-Sofie Gothnell, länsobud Västerbottens län 

”Man måste bli allt - man måste vara mamma, pappa, syskon, man”

En fenomenologisk studie om familjeåterförening för ensamkommande barn i Sverige

Av: Oona Arvidsson och Alexander Taubert

Handledare: Lambros Roumbanis
Södertörns högskola | Institutionen för samhällsvetenskaper Kandidatuppsats 15 hp
Socialt arbete | Höstterminen 2017
Socionomprogrammet

Sammanfattning

Syftet i den här studien har varit att undersöka hur ensamkommande unga i Sverige beskriver sin upplevelse av familjeåterförening och vilken innebörd eller mening familjeåterföreningen har för dem. Vidare har vi haft för avsikt att ta reda på hur ensamkommande unga upplever den förändring som sker när samhällsstödet dras in vid familjens ankomst till Sverige. Studien är en kvalitativ intervjustudie där vi intervjuat tre personer som kommit till Sverige som ensamkommande barn och som senare återförenats med sina familjer i Sverige. Studiens teoretiska ramverk utgörs av Schütz fenomenologiska sociologi samt Berger och Luckmanns teori om den sociala verkligheten. För att ytterligare fördjupa förståelsen har vi kompletterat det teoretiska ramverket med Boss teori om tvetydig förlust samt med Greifs teori om tvetydig återförening. Analysmetoden var interpretativ fenomenologisk analys (IPA). Studiens huvudsakliga resultat är att det verkar finnas en kluvenhet i ensamkommande ungas upplevelser av familjeåterföreningen. Samtidigt som familjeåterföreningen har haft stor betydelse för respondenterna, har tiden efter återföreningen präglats av ett påfrestande ansvar över familjen. Avslutningsvis diskuteras eventuella brister i socialtjänstens stöd för familjer vid familjeåterförening i Sverige.

Titel: Man måste bli allt man måste vara mamma, pappa, syskon, man: En fenomenologisk studie om familjeåterförening för ensamkommande barn i Sverige Författare: Oona Arvidsson och Alexander Taubert
Antal ord: 16 064

Nyckelord: Ensamkommande barn/unga, familjeåterförening, familj och migration, fenomenologi, tvetydig separation/återförening

Abstract

The purpose of this study was to explore how unaccompanied minors describe their experiences of family reunification, and what importance or implications it has for them. Furthermore, our aim was to find out how they experience the withdrawal of public social support after the arrival of their families. We interviewed three persons who were unaccompanied minors by the arrival to Sweden, and later reunified with their families in Sweden. The theoretical framework of this qualitative interview study is formed by Schütz’ phenomenological sociology and Berger and Luckmann’s theory of the social construction of reality. We complemented the theoretical framework with Boss’ theory of ambiguous loss and Greif’s theory of ambiguous reunification. The method for analysis used is Interpretative Phenomenological Analysis (IPA). The main results shown in this study is that there seems to be an ambiguity in the family reunification experience. On one hand, the family reunification was of big importance to the participants. On the other hand, the time following the reunification was characterized by a great responsibility for the family. Finally, we discuss possible shortcomings in the way the public social support for families after family reunification is provided.

Title: You have to become everything you have to be mother, father, sibling, husband: A phenomenological study of family reunification for unaccompanied minors in Sweden
Author: Oona Arvidsson and Alexander Taubert
Number of words: 16 064
Keywords: Unaccompanied children/minors/youth, family reunification, family and migration, phenomenology, ambiguous loss/reunification

Förord

Den här uppsatsen är ett examensarbete på socionomprogrammet författat av Oona Arvidsson och Alexander Taubert vid Södertörns högskola i Stockholm. Uppsatsen har i huvudsak skrivits gemensamt av uppsatsförfattarna. Med undantag från de dagar som ägnats åt transkribering, har författarna arbetat sida vid sida. Därför är det svårt att göra en tydlig uppdelning vad gäller vem som har skrivit vilken del eftersom båda författarna varit djupt involverade i allt som skrivits. Särskilt de mest komplexa delarna i uppsatsen, teoriavsnittet, resultat- och analysavsnittet och diskussionen är skrivna på ett sätt som omöjliggör en sådan uppdelning. Däremot finns kortare avsnitt, där ett första utkast har skrivits av en person. I ett tidigt skede har dock den andra involverats i arbetet så att slutprodukten varit författarnas gemensamma. Utkast till inledningen skrevs av Oona och utkast till bakgrunden av Alexander. Oona skrev ett utkast till tidigare forskning utifrån Alexanders sammanfattningar av artiklarna. Metodavsnittets olika delar har delats upp författarna emellan på liknande sätt. Oavsett vem som har skrivit utkasten har arbetet med samtliga delar föregåtts av mycket diskussion.

Oona Arvidsson och Alexander Taubert Stockholm den 22 december 2017

Tack

Vi vill först och främst rikta ett stort tack till våra respondenter som har ställt upp med sin tid och som inte minst har delat med sig av personliga och ibland tunga berättelser. Utan er hade den här uppsatsen inte varit möjlig. Vi är så tacksamma över att ha fått träffa er. Vi vill också tacka alla dem som har hjälpt oss i letandet efter respondenter.

Ett stort tack även till vår handledare Lambros Roumbanis, som har varit ett viktigt stöd i uppsatsskrivandet. Tack för ditt engagemang och för din uppmuntran. Det har betytt mycket att du trott på oss och varit ett bollplank i den kreativa process som det här uppsatsarbetet har inneburit.

Slutligen vill vi också rikta ett tack till våra nära och kära som har stöttat oss under hela den här tiden, och som även har hjälpt till med korrekturläsning.

Innehåll

  1. Inledning ............................................................................................................................................. 1

    1.2 Syfte och frågeställningar ............................................................................................................. 2

  2. Bakgrund.............................................................................................................................................3 2.1 Migration i Sverige ....................................................................................................................... 3 2.2 Ensamkommande barn..................................................................................................................3 2.3 Familjeåterförening....................................................................................................................... 4

  3. Tidigare forskning............................................................................................................................... 6 3.1 Familjeseparation och transnationella relationer .......................................................................... 6 3.2 Familjeåterföreningens tvetydighet............................................................................................... 7 3.3 Att vara ung i en immigrantfamilj................................................................................................. 8 3.4 Diskussion om tidigare forskning ................................................................................................. 8

  4. Teoretiskt ramverk ............................................................................................................................ 10 4.1 Den vardagliga livsvärldens fenomenologi................................................................................. 10 4.2 Sociala konstruktioner i livsvärlden............................................................................................ 10 4.3 Förändringar i livsvärlden...........................................................................................................11 4.4 Tvetydig förlust och tvetydig återförening ................................................................................. 12 4.5 Teoretisk diskussion.................................................................................................................... 13

  5. Metod ................................................................................................................................................ 14 5.1 Interpretativ fenomenologisk analys ........................................................................................... 14 5.2 Datainsamlingsmetod.................................................................................................................. 14 5.3 Förförståelse................................................................................................................................ 15 5.4 Tillvägagångssätt ........................................................................................................................ 16 5.5 Studiens kvalitet..........................................................................................................................18 5.6 Etiska överväganden ................................................................................................................... 19 5.7 Metoddiskussion ......................................................................................................................... 20

  6. Resultat och analys ........................................................................................................................... 21 6.1 Ensam i ett nytt land och vägen till återföreningen..................................................................... 21 6.2 När familjen kom till Sverige...................................................................................................... 25 6.3 Brytpunkt och tiden fram till idag...............................................................................................30

  7. Diskussion......................................................................................................................................... 35

Referenser ............................................................................................................................................. 37 Bilaga 1: Informationsbrev ......................................................................................................................i Bilaga 2: Samtyckesblankett...................................................................................................................ii Bilaga 3: Intervjuguide ..........................................................................................................................iii

1. Inledning

Många människor flyr sina hemländer, undan krig och förföljelse. Många är också de familjer som splittras och tvingas leva åtskilda i länder långt ifrån varandra. Inte minst tvingas barn att på egna ben ge sig iväg på en lång resa och lämna sin familj, för att möjligen återse dem igen i ett annat land. Sverige är ett av de länder i världen som de senaste åren tagit emot flest ensamkommande barn (Gärdegård 2017). Många av de barn som kommer har förhoppningar om att återförenas med sina familjer, men långt ifrån alla får den möjligheten (Svenska Röda Korset 2013). Fokus i den här studien ligger på de ensamkommande barn som har återförenats med sina familjer.

Med vetskapen om att många ensamkommande barns önskan är att återförenas med sin familj (Hessle 2009) fylls innebörden i ordet familjeåterförening helt naturligt av något lyckligt och vackert. Den bilden verkar i många avseenden stämma men familjeåterföreningen som fenomen ser ut att vara mer komplext än så. Familjeseparation och familjeåterförening har visat sig ha stark inverkan på de barn och unga som upplever det. Familjerna som återförenas står inför stora utmaningar då de ska skapa sig en gemensam tillvaro i det nya landet (Solstad 2011).

Att som ensamkommande barn återse sin familj efter flera år är på många sätt en unik erfarenhet, men inte helt ovanlig i dagens Sverige (Svenska Röda Korset 2013). När ensamkommande barn kommer till Sverige betraktas de som barn i behov av särskilt stöd. Det utses en socialsekreterare, ordnas med boende, god man tillsätts och kontaktpersoner kopplas in. Detta för att de ensamkommande är barn som samhället anser sig vara skyldiga att ta hand om (se Socialstyrelsen 2016). Enligt Socialstyrelsen är barnet inte längre att betrakta som ensamkommande när föräldrarna ankommer till Sverige, eftersom föräldrarna är barnets egentliga vårdnadshavare och betraktas som ansvariga för barnet. Därmed upphör det särskilda ansvar som socialtjänsten har för barnet. I Socialtjänstlagen står det dock att socialtjänsten ska tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan vård och fostran utanför det egna hemmet upphört (5 kap. 1 § SoL), något som inte speglas i Socialstyrelsens riktlinjer. En norsk avhandling visar att ensamkommande barn i stor utsträckning bär ansvar över familjen efter återföreningen, på grund av att det har språkkunskaper och tidigare erfarenheter av det nya samhället som den övriga familjen saknar (Solstad 2011). Det verkar som att det svenska samhället utgår från att allt kommer att ordna sig när familjen väl kommer hit, att ingen mer hjälp behövs och att inga fler frågor behöver ställas. Vi vill rikta uppmärksamheten mot denna på många sätt bortglömda grupp: de ensamkommande barnen som det “löste sig” för, som fick återförenas med sina familjer. Vad innebär det för ett barn som varit åtskild från sin familj att återse dem igen i ett nytt land när barnet inte längre är ett barn, utan en ung vuxen?

1

1.2Syfte och frågeställningar

Syftet med den här studien är att undersöka hur ensamkommande unga i Sverige beskriver sin upplevelse av familjeåterförening samt vilken innebörd eller mening familjeåterföreningen har för dem. Vidare vill vi ta reda på hur de upplever den förändring som sker när samhällsstödet dras in vid familjens ankomst till Sverige.

- Hur upplever ensamkommande unga i Sverige familjeåterförening?
- Vilken innebörd eller mening har familjeåterföreningen för ensamkommande unga?

- Finns det några särskilda problem som uppkommer i samband med familjeåterföreningen?

2

2. Bakgrund

I det här avsnittet kommer vi att ge en beskrivning av de senaste årens utveckling kring ensamkommande barn och familjeåterförening i Sverige. Inledningsvis ges en kort introduktion till migration i Sverige och de lagrum som idag sätter ramen för svensk immigration.

2.1 Migration i Sverige

Att människor förflyttar sig mellan olika länder och världsdelar för att bosätta sig på nya platser är inget ovanligt. Migration är inte ett nytt fenomen; människor har i historien migrerat av olika anledningar såsom arbete, möjligheten till ett bättre liv eller flykt från krig och förföljelse. Under 1800-talet emigrerade cirka 1,3 miljoner människor från Sverige till framförallt Nordamerika på grund av bland annat fattigdom och religiös förföljelse, men sedan andra världskriget har Sverige snarare kommit att vara ett immigrantland i olika stor utsträckning. Framför allt har människor flytt till Sverige och sökt asyl här på grund av krig och otrygghet i sina hemländer (Gärdegård 2017; Migrationsverket 2016-06-23).

Långt ifrån alla som söker asyl i Sverige får uppehållstillstånd, det vill säga tillstånd att stanna här. Enligt Utlänningslagen (2015:716) finns tre kategorier av utlänningar som har rätt till uppehållstillstånd i Sverige. Det är flyktingar enligt 4 kap 1 §, alternativt skyddsbehövande enligt 2 § samt övriga skyddsbehövande enligt 3 § samma kapitel.

Ovanstående lag gäller dock inte vid tidpunkten för den här studiens genomförande, då det finns en tillfällig lag som ytterligare försvårar möjligheten att som asylsökande få stanna i Sverige. Den 20 juli 2016 trädde Lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i kraft, vilken är en åtstramning av Utlänningslagen. Den tillfälliga lagen innebär att de som kategoriserats som flyktingar och alternativt skyddsbehövande får tillfälliga uppehållstillstånd på ett till tre år, istället för att som tidigare få permanenta uppehållstillstånd. De som kallas övriga skyddsbehövande nekas numera helt uppehållstillstånd. Lagen gäller fram till och med 19 juli 2019 (Regeringen 2015).

2.2 Ensamkommande barn

Många av dem som flyr till Sverige är barn med hopp om att hitta en tryggare plats att leva på. I vissa fall är det närstående, ofta föräldrar som beslutat sig för att skicka iväg sina barn. I andra fall är det barnen själva som bestämt sig för att fly. Ibland är de barn som flyr ovetande om vilket land de kommer att hamna i när de åker, i andra fall har de som mål att komma till Sverige (Backlund et al. 2012). Många barn på flykt förolyckas på vägen (UNHCR 2017). De barn som överlever och söker asyl i Sverige utan förälder eller andra vårdnadshavare betraktas som ensamkommande barn eller unga (Gärdegård 2017). I början av 2010-talet tog Migrationsverket emot 2000-3000 asylansökningar per år från ensamkommande barn. År 2014 ökade antalet till mer än det dubbla, och under 2015 skedde en drastisk ökning. Sverige tog då emot 35 369 ensamkommande barn, vilket är den högsta siffran någonsin i Sverige. 2016 minskade däremot antalet markant och var återigen nere på drygt 2000 personer (Gärdegård 2017; SCB u.å.; Migrationsverket 2016-06-23). Det är Migrationsverket som

3

ansvarar för asylprocessen och mottagandet av ensamkommande barn (Socialstyrelsen 2016). Asylprövningen görs i enlighet med Utlänningslagen (2015:716) och möjligheten att få uppehållstillstånd är, i och med begränsningslagens införande, begränsad även för barn. Permanenta uppehållstillstånd får numera endast ges till barn om det föreligger synnerligen ömmande omständigheter kopplade till ett varaktigt nedsatt hälsotillstånd och att det absolut krävs att barnet får stanna i Sverige.

Ett ensamkommande barn tilldelas under asylprocessen en god man, och ifall barnet beviljas permanent uppehållstillstånd utses en särskilt förordnad vårdnadshavare. I vissa fall, om barnet exempelvis inom en kortare tid ska fylla 18 år, har den gode mannen kvar sin tjänst istället för att en särskilt förordnad vårdnadshavare tillsätts. En särskilt förordnad vårdnadshavare ska likt god man vara den person som ansvarar för barnets personliga förhållanden och sköta dess angelägenheter, men med en mer långsiktig planering för barnets integration i det svenska samhället. Ensamkommande barn har även rätt till lämpligt boende inom socialtjänsten. Det finns tre olika typer av boenden för unga i kombination med vård eller behandling. Dessa är familjehem, stödboende samt hem för vård och boende (HVB) där HVB-hem är den vanligaste boendeformen för ensamkommande barn. När barnet placerats i någon av dessa boendeformer ska det finnas en särskilt utsedd socialsekreterare som ansvarar för kontakten med barnet och uppföljning av vården (Socialstyrelsen 2016).

2.3 Familjeåterförening

Barnkonventionen stödjer barns rätt till familjeåterförening i de fall då familjen har splittrats. Barn på flykt har enligt konventionens artikel 22 rätt att få hjälp att hitta sina föräldrar (Hammarberg 2006). Ansökningar om att få resa över nationsgränser för familjeåterförening ska enligt artikel 10 ske på ett positivt, humant och snabbt sätt (ibid.). I Sverige ansvarar Migrationsverket för att göra efterforskningar och söka det ensamkommande barnets familj samt hjälpa barnet att upprätthålla kontakt med anhöriga. Om barnet får uppehållstillstånd flyttas ansvaret över till socialtjänsten. Målet är i första hand att barnet ska återförenas med familjen i hemlandet eller i ett annat tryggt land. Om inte det går kan barnets familj eventuellt få uppehållstillstånd och återförenas med barnet i Sverige (Migrationsverket 2017-04-05). För ensamkommande barn var det tidigare relativt enkelt att återförenas med sin familj, men i och med begränsningslagen som trädde i kraft 2016 är det nu svårare. Idag krävs det att barnet fått status som flykting och beviljas uppehållstillstånd i tre år (Gärdegård 2017). För barn som kategoriserats som alternativt skyddsbehövande och sökte asyl senast den 24 november 2015 gäller dock gamla regler: uppehållstillstånd för deras familjemedlemmar kan beviljas ändå. Den som fått status som alternativt skyddsbehövande men ansökte om asyl efter den 24 november 2015 har numera endast i undantagsfall rätt till familjeåterförening (Migrationsverket 2017-10-17).

För de barn som beviljats familjeåterförening ska socialtjänsten tillsammans med barnet, dess företrädare, vårdgivare respektive familjehemsföräldrar göra en planering inför eller i samband med återföreningen. Då föräldrarna ankommer till Sverige och om ingenting talar mot att familjen ska återförenas upphör barnet att betraktas som ensamkommande, vilket innebär en rad förändringar. Bland annat upphör boendeplaceringen och barnet ska istället bo med sin familj. Samtidigt entledigas barnets gode man och föräldrarna tar över ansvaret för

4

barnet (Socialstyrelsen 2016). Om föräldrarna har behov av stöd och hjälp är det bosättningskommunen som har det yttersta ansvaret över att behovet tillgodoses enligt 2 a kap. 1 § Socialtjänstlagen.

5

3. Tidigare forskning

I följande avsnitt kommer vi att sammanfatta kunskapsläget kring ämnet unga, familj och migration under tre teman. Det första temat handlar om familjer som på grund av krig och migration separerats från varandra, med eller utan att bibehålla en kontakt. Vidare behandlar temat familjerelationer som upprätthålls över nationsgränser, så kallade transnationella familjer. Det andra temat berör familjeåterförening, ett centralt tema för den här uppsatsen. Under detta tema sammanfattas forskning kring återförening av familjer som separerats på grund av krig och migration. Det tredje temat behandlar forskning på ämnet unga i immigrantfamiljer, familjer som inte nödvändigtvis någonsin levt åtskilda. Anledningen till att vi anser att detta tredje tema är relevant är att det samlar kunskap om hur familjelivet kan se ut för de ensamkommande som återförenats med sina familjer i främmande länder. Avslutningsvis diskuterar vi våra val av tidigare forskning samt de kunskapsluckor som vi har identifierat.

3.1 Familjeseparation och transnationella relationer

Världen över lever människor i transnationella familjer, det vill säga familjer som är utspridda i olika länder (Schapiro, Kools, Weiss & Brindis 2013). En hel del forskning har gjorts om olika aspekter av det transnationella familjelivet. För barn och unga som av olika anledningar befinner sig i andra länder än sina föräldrar är upprätthållandet av familjerelationerna ofta mycket viktigt (Luster, Qin, Bates, Johnson & Rana 2008; Hessle 2009; Suárez-Orozco, Bang & Kim 2011). Beroende på omständigheterna runt familjeseparationen ser kontakten och känslorna runt den olika ut. I fall där föräldrarna har rest till ett annat land för att arbeta, är det inte ovanligt att de har bott utomlands i en stor del av barnens liv (Suárez-Orozco et al. 2011). Känslor av övergivenhet är vanligt förekommande hos barnen, och hos föräldrarna känslor av skuld (ibid.). För ensamkommande barn är familjeseparationen ofta en smärtsam upplevelse (Solstad 2011).

I forskning kring familjeseparationens emotionella konsekvenser är ambiguous loss (Boss 1999), eller tvetydig förlust på svenska, ett återkommande begrepp (Rousseau, Rufagari, Bagilishya & Measham 2004; Luster, Qin, Bates, Johnson & Rana 2009; Solstad 2011; Barnert, Stover, Ryan & Chung 2015). När en anhörig är fysiskt frånvarande men mentalt och emotionellt närvarande, går det inte att sörja ”färdigt” eftersom utgången är oviss (se teoriavsnitt). Tvetydig förlust präglar ofta tillvaron för familjemedlemmar som på grund av migration är skilda åt, eftersom de inte vet om de kommer att kunna träffas igen. De är fysiskt åtskilda, i olika länder, men de är närvarande i varandras tankar och känslor (Luster et al. 2009; Barnert et al. 2015). Omständigheterna kring separationen påverkar hur förlusten upplevs. För ungdomar som inte har någon kontakt alls med sina familjer, handlar den tvetydiga förlusten om att de inte vet om familjemedlemmarna lever eller är döda (Luster et al. 2009). Många tror att de är föräldralösa, även om de egentligen utan att ha vetskap om det kan ha en stor familj som söker efter dem (Barnert et al. 2015). I andra fall, när de transnationella relationerna är bibehållna, är den tvetydiga förlusten mer präglad av oro för familjemedlemmar som de förvisso har kontakt med. Även om vetskapen finns om att de

6

anhöriga ännu är i livet, är ovissheten stor kring ifall de kommer att överleva sin riskfyllda vardag för att kunna återförenas med dem som är i säkerhet (Rousseau et al. 2004).

3.2 Familjeåterföreningens tvetydighet

Som vi visat under temat ovan kan familjeseparation erfaras på olika sätt beroende på omständigheterna runt den. Detsamma gäller den återförening som i vissa fall kan bryta separationen. Forskare är tämligen överens om att det är en upplevelse präglad av känslomässig kluvenhet (Luster et al. 2008; Solstad 2011; Suárez-Orozco et al. 2011; Barnert et al. 2015). Efter att ha upplevt tvetydig förlust när familjemedlemmar varit fysiskt frånvarande men mentalt och känslomässigt närvarande, följer en period av motsatta problem: personen är nu fysiskt närvarande men av olika anledningar inte känslomässigt tillgänglig, något som på senare tid fångats med begreppet ambiguous reunification (Greif 2012, se teoriavsnitt), eller tvetydig återförening på svenska. Många familjer som levt åtskilda en längre tid verkar trots den fysiska återföreningen uppleva en avsaknad av närhet eller nära band. Osäkerhet och kluvenhet kring roller, normer och förväntningar i de nygamla relationerna är utmärkande för den tvetydiga återföreningen (Barnert et al. 2015).

Suárez-Orozco et al. (2011) visar på att kluvenhetens omfattning beror på hur länge familjemedlemmarna varit separerade från varandra. I de fall då separationen inte varit alltför långvarig är återföreningen ofta glädjefylld medan det i de fall då processen varit mer utdragen finns en högre grad av känslomässig komplexitet (ibid.). Familjeåterförening innebär en kluvenhet även kring andra aspekter: glädjen över att ha återfått kontakten med sina familjer finns ofta sida vid sida med sorgen att få kontakt med någon innebär ofta att få vetskap om att någon annan har gått bort (Luster et al. 2008; Barnert et al. 2015). Luster et al. (2008) visar dock att många känner lättnad över att ovissheten om familjernas öde, och därmed den tvetydiga förlusten, nått sin lösning. Andra kan föredra ovissheten framför sorgen över de döda, eftersom ovissheten ändå innehåller hopp (Luster et al. 2008). Familjeåterförening kan också leda till identitetsproblem i de fall då den unga har trott sig vara föräldralös och vuxit upp på barnhem, men nu ska finna sin plats i en stor familj (Barnert et al. 2015). Dessa kval till trots beskrivs återföreningen i allmänhet som något som haft en positiv inverkan på deras liv, då den gett en känsla av tillhörighet (ibid.).

I Sverige finns ingen forskning som fokuserar på ensamkommande barn och familjeåterförening, även om det finns forskare som nämner fenomenet (Hessle 2009) och visar på familjeåterföreningens betydelse (Backlund, Eriksson, von Greiff & Åkerlund 2012). Det finns över huvud taget inte mycket forskning om ensamkommande barn och unga i Sverige (Brunnberg, Borg & Fridström 2011). I Norge har däremot en avhandling (Solstad 2011) författats på ämnet, men med den avgörande skillnaden att de ungdomar som intervjuats i de flesta fall inte har kommit till Norge som ensamkommande utan i sällskap av en eller flera familjemedlemmar. Däremot har de varit separerade från delar av familjen och återförenas med dessa i Norge. Solstads studie visar även den på svårigheter kring familjeåterföreningen. Dels finns en ambivalens i relation till föräldrar och syskon efter flera år ifrån varandra; dels har den långa tiden i två mycket olika länder visat sig skapa skillnader mellan barnen och deras föräldrar och syskon. I enstaka fall har skillnaderna varit så stora att konflikter lett till att familjen återigen splittrats. Trots utmaningen i att anpassa sig till

7

varandra och den nya situationen visar Solstad att många av deltagarna är glada över familjeåterföreningen, något som speglas i titeln på avhandlingen: ”Den fineste dagen i livet mitt”.

3.3 Att vara ung i en immigrantfamilj

I Solstads (2011) avhandling framgår att de ensamkommande barnen i stor utsträckning tog ansvar för sin familj efter återföreningen, eftersom barnen hade bättre språkkunskaper och inblick i det norska samhället än sina föräldrar. Forskning visar att även barn i andra immigrantfamiljer, som inte genomgått återförening utan kommit till landet tillsammans, ofta får ta mycket ansvar för sina föräldrar. Deras snabbare anpassning och språkinlärning leder i många fall till ombytta roller i familjerna, och barnen får hjälpa sina föräldrar bland annat med översättning, kontakt med hyresvärdar, skola och sjukhus (Puig 2002; Hynie, Guruge & Shakya 2012). Att som barn bli ansvarig för vuxenangelägenheter kallas i engelskspråkig litteratur för adultification (Burton 2007), eller ”vuxenifiering” på svenska. Barnen spelar en central roll i immigrantfamiljerna genom det ansvar de tar (Hynie et al. 2012). Hur det här påverkar familjerelationer och välmående är dock inte helt oomstritt. Det har visat sig finnas ett samband mellan ombytta roller och ökad stress för den unga (Jones & Trickett 2005). Det finns även forskning som visar att adultification och ombytta roller kan leda till stor frustration både hos barn och hos föräldrar (Puig 2002). Föräldrarnas frustration handlar om svårigheterna med att hantera den nya kulturen och att lära sig språket, och barnens om att alltid tvingas översätta och ordna med praktiska saker för föräldrarna (ibid.). Det finns dock forskning som visar att ett sådant ansvar över familjen inte alltid behöver vara av ondo, utan att det kan förstås som en lärandeprocess där barnen får känna sig betydelsefulla och kompetenta (Orellana 2001). Att stötta sina föräldrar i kontakten med ett nytt språk och ett nytt samhälle kan vara förenat med högre nivåer av konflikt i familjen, men även med högre nivåer av anpassning till ett annat samhälle (Trickett & Jones 2007). Hynie et al. (2012) menar att det i de fall där konflikter uppstår i immigrantfamiljer finns andra faktorer som påverkar relationerna i familjen mer, till exempel brist på tid familjen har för umgänge med varandra samt att familjerna fått stöd utifrån i mycket liten utsträckning. De kallar dock ungdomarna för familjernas ”resettlement champions” (ibid., s. 24) som ökar familjens välbefinnande, ofta på bekostnad av sitt eget välbefinnande.

3.4 Diskussion om tidigare forskning

I detta avsnitt har vi sammanfattat den forskning som rör familjeseparation och transnationella relationer, familjeåterförening samt rollförskjutningar i immigrantfamiljer. Det här är den forskning på områdena unga, familj och migration som vi anser ha störst relevans för denna uppsats. Det vi däremot inte har tagit med är litteratur kring annan familjeseparation och -återförening, till exempel från det rika fältet placering inom social barnavård. Även om sådan forskning kan ha viss relevans, anser vi att situationen för dessa familjer i många fall är alltför annorlunda för att den ska vara jämförbar med familjeåterförening för ensamkommande barn. Placering av barn i heldygnsvård grundar sig ofta i psykosociala problem i barnets familj (Vinnerljung 2006; Andersson 2008; Höjer &

8

Sjöblom 2011), problem som kan göra återföreningen till en helt annan typ av erfarenhet. Immigrantfamiljer kan naturligtvis också ha psykosociala problem, men dessa finns inte per definition och är inte anledningen till separationen. Problemen i det förstnämnda fallet är själva anledningen till placeringen och därmed separationen.

Som vi har sett visar forskningen på en komplex situation för de familjer som lever utspridda i världen, och även för dem som senare återförenas. Vi ser att det saknas forskning på området i en svensk kontext, och då specifikt på ensamkommande barn och unga. Delar av Solstads norska studie anser vi ha relevans i en svensk kontext, dels på grund av den geografiska närheten, dels då länderna liknar varandra vad gäller såväl migrationspolitik som välfärdssystem (Gärdegård 2017). Solstad har i sin avhandling ett psykologiskt perspektiv på familjeåterförening, medan vi ämnar bidra med det sociala arbetets tvärvetenskapliga perspektiv, med tyngdpunkt på sociologisk teoretisering kring ungdomarnas upplevelser.

9

4. Teoretiskt ramverk

Vår ambition i den här studien har varit att med öppna ögon ta oss an empirin och att lyfta fram ensamkommande ungas egna berättelser. Teorierna som presenteras nedan har fått tjäna som ramverk i detta arbete. Vi vill utifrån ensamkommandes personliga berättelser av familjeåterförening få förståelse för vilken betydelse återföreningen har för dem. För att förstå detta fenomen utgår vi från Alfred Schütz ([1962] 1999) fenomenologiska teori om den sociala världen. Vi kommer även att gå via Peter L. Berger och Thomas Luckmann ([1966] 1979), vars teorier kan ses som en viktig utveckling av Schütz fenomenologiska sociologi. Inom fenomenologin har man för intresse att förstå sociala fenomen utifrån människors egna sätt att se på och beskriva världen. Det centrala i detta perspektiv är människors konkreta upplevelser i vardagen, men också deras fantasier och föreställningar, samt den subjektiva mening de skapar (Schütz [1962] 1999). Utifrån de här teoretiska grunderna vill vi få förståelse för ensamkommande ungas erfarenheter av familjeåterförening. Vi har även utgått från begreppen ambiguous loss och ambiguous reunification som ger utrymme för ett socialpsykologiskt perspektiv och på så vis fördjupar förståelsen.

4.1 Den vardagliga livsvärldens fenomenologi

Fenomenologin grundades av filosofen Edmund Husserl. Senare har Schütz tagit fenomenologin till samhällsvetenskapen genom att flytta fokus till den sociala dimensionen. Ett centralt begrepp som Schütz överför till samhällsvetenskapen är livsvärld (“die Lebenswelt”) som är det praktiska och sociala vardagslivets värld (Bengtsson 1998). Livsvärlden genomsyras av olika meningskonstruktioner som vi tar för givna eller som vi är del i att skapa. Schütz ([1962] 1999) beskriver denna värld som en värld som existerade långt innan vi föddes, men även som en intersubjektiv värld, det vill säga en värld som vi delar med andra. I den världen finns en redan uppbyggd meningsstruktur som förmedlas till oss genom andra människor. Det är detta som Berger och Luckmann ([1966] 1979) kallar den sociala konstruktionen av verkligheten. Livsvärlden eller vardagslivet har således mening för oss redan från början, en meningsstruktur som människan måste tolka för att förstå världen (Schütz [1962] 1999). Det är människors subjektiva mening eller deras egen förståelse av denna vardagliga livsvärld som är av intresse i Schütz fenomenologiska sociologi, något som Schütz har hämtat från Max Weber och byggt in i sin teori om den intersubjektiva livsvärlden (Bengtsson 1998). Berger och Luckmann utgår också från livsvärlden och menar att en förutsättning för att förstå människors subjektiva mening är att undersöka på vilket sätt den sociala verkligheten konstrueras. Med utgångspunkt i dessa teorier kommer vi att undersöka den mening som ensamkommande unga lägger i fenomenet familjeåterförening.

4.2 Sociala konstruktioner i livsvärlden

För att förstå förändringar i människors livsvärld behöver vi först titta närmare på hur “verkligheten” etableras som just verklighet för människan. Till vår hjälp tar vi Berger och Luckmanns socialisationsteori.

10

Berger och Luckmann ([1966] 1979) kallar barnets tidiga lärande om den sociala verkligheten för primär socialisation. Barnet internaliserar verkligheten genom sina föräldrar eller andra omsorgspersoner, vilka kallas signifikanta andra. Eftersom dessa presenterar kunskapen om sin verklighet för barnet som objektiva fakta, kan barnet inte inse att det bara är en av möjliga världar eller verkligheter: det förhåller sig till denna kunskap som kunskap om Världen som sådan. Denna internalisering av de signifikanta andras verklighet kräver att barnet identifierar sig med de signifikanta andra. Och genom att identifiera sig med dessa kan barnet börja identifiera sig med sig själv. I takt med att barnet mognar blir det alltmer medvetet om generaliserade andra, som till skillnad från signifikanta andra är människor i generell bemärkelse. Den här insikten är central eftersom barnet då inte bara identifierar sig med konkreta andra utan med ett samhälle, vilket innebär att samhället som sådant internaliseras i barnet. Lika viktig är insikten därmed för stabiliseringen av identiteten: barnet har nu en identitet i allmänhet, inte längre bara en identitet inför och i förhållande till sina signifikanta andra.

Internaliseringen av samhället innebär slutet för den primära socialisationen. Men socialisationen stannar för den skull inte av, utan är en ständigt pågående process. All socialisation som därefter sker kallas sekundär socialisation, vilken är knuten till olika delar av samhällslivet. Berger och Luckmann kallar de världar som skapas i och med arbetsfördelningen i samhället för “undervärldar”, till exempel skolan, arbetet och andra organisationer. Individen måste lära sig de beteenden och det språk som är adekvata för den specifika “undervärld” som hon (mer eller mindre tillfälligt) är del av. De lärare eller mentorer som individen lär sig av är inte signifikanta andra till vilka hon har ett känslomässigt band, utan de är endast utbytbara representanter för institutioner. Därför är de aspekter av verkligheten som individen lärt sig genom sekundär socialisation lättare att omförhandla och dekonstruera för individen än de som lärts in under den primära socialisationen.

4.3 Förändringar i livsvärlden

Vissa skeden i livet förändrar dock en individs subjektiva verklighetsuppfattning i grunden. Omvälvande biografiska händelser kan tvinga individen att omförhandla det hon som barn lärt sig om världen, vilket blir en chock för individen. Typexemplet på en sådan händelse är religiös omvändelse, då hela ens värld förändras mer eller mindre i ett slag. Berger och Luckmann ([1966] 1979) kallar denna totala transformation av den subjektiva verkligheten för växling. En total växling innebär en omtolkning av allt individen tidigare ”vetat” om verkligheten, en omtolkning som drar en skarp gräns mellan före och efter växlingen. Denna skiljelinje manifesteras språkligt genom utsagor som ” ’då trodde jag... nu vet jag’ ” (ibid. s. 185). För en sådan radikal förändring krävs att kontakter knyts med nya signifikanta andra som kan lotsa personen genom växlingsprocessen.

Migration kan innebära livsavgörande förändringar för en individ, om än inte nödvändigtvis så fundamentala transformationer som vid religiös omvändelse. Utifrån vår förståelse av migration verkar det snarare handla om sekundär socialisation i rörelse mot en möjlig växling. Berger och Luckmann ([1966] 1979) menar att det i praktiken just finns mellanled, då delar av den subjektiva verkligheten transformeras utan att det behöver

11

innebära den där tydliga gränsdragningen mellan gammal och ny verklighet som beskrevs ovan. Den här delvisa förändringen skapar problem för individen, eftersom hon behåller den primära socialisationens verklighet och måste låta ny, omvälvande erfarenhet finnas sida vid sida med den gamla. Svårigheten ligger i att upprätthålla något slags kontinuitet i sin verklighetsuppfattning, trots motsägelserna. Dessa problem blir alltmer akuta ju närmare den sekundära socialisationen kommer den totala växlingen, utan att för den sakens skull nå en sådan total växling. Vid total växling är det här nämligen inte ett problem, eftersom allt som individen tidigare trott sig veta om verkligheten avfärdas som villfarelser. Den enda kunskap om verkligheten som är värd att stå fast vid är då den nya. Problemet ligger just i att försöka få två ganska motstridiga uppfattningar om världen att stämma överens med varandra, den tidigare och den senare.

I den här uppsatsen förstår vi immigrationserfarenheten som en sådan balansakt mellan sociala verkligheter: en primär verklighetsuppfattning färgad av uppväxtsamhället som måste balanseras med en annan bild av verkligheten. Vi tror att den här modellen kan tjäna som verktyg för att teoretiskt förstå erfarenheten av att som ung byta land. Vidare kan vi förstå återföreningen som ett möte mellan primär och sekundär socialisation, då barndomens signifikanta andra gör entré i den nu unga vuxnas nuvarande livsvärld. Eller annorlunda uttryckt: de individer som har överfört sin bild av världen på den unga under den primära socialisationen möter den unga i den miljö som förändrat hennes subjektiva verklighetsbild och sätt att leva.

Denna process kan också beskrivas med hjälp av Schütz ([1962] 1999) begrepp att åldras tillsammans, vilket handlar om att dela “här och nu” med varandra. Uttrycket ska inte förstås som att två personer bor med varandra och blir gamla tillsammans, utan endast att de samexisterar i tid och rum. Att åldras tillsammans får i det här sammanhanget en bredare innebörd; att dela nuet som ett “jag” och ett “du”. Om individer som tidigare levt och åldrats tillsammans skiljs åt och lever åtskilda, åldras de inte längre tillsammans. Det mesta av duet finns då bara kvar i jagets minne, och utan tillgång till duets aktuella upplevelser och nuvarande komplexitet. Under tiden gör duet nya erfarenheter, lär sig nya saker, förändras - åldras. Att återförenas blir då att återigen åldras tillsammans men med en lång period av att ha åldrats åtskilda, och därmed förändrats, bakom sig.

4.4 Tvetydig förlust och tvetydig återförening

Utifrån den fenomenologiska teorin ska en specifik meningskonstruktion lyftas fram. En sådan meningskonstruktion som är relevant i detta sammanhang är tvetydighet i separation och återförening. Pauline Boss (1999) definierar ambiguous loss (tvetydig förlust) som en typ av förlust som präglas av en osäker utgång. Om en anhörig dör är förlusten tydlig för den sörjande, men den osäkra utgången i en anhörigs försvinnande “fryser” sorgeprocessen (ibid., s. 11). Ovissheten om huruvida personen är vid liv eller inte gör ett slutgiltigt avsked omöjligt. Utmärkande för tvetydig förlust är att den anhöriga är fysiskt frånvarande men psykologiskt närvarande. Personen som kropp är borta men finns med “i tankarna”. Som exempel på situationer där tvetydig förlust uppstår tar Boss kidnappning samt försvinnanden på grund av krig och migration.

12

På senare tid har allt fler forskare börjat använda begreppet ambiguous reunification (tvetydig återförening), som etablerats av Geoffrey L. Greif (2012). Greif använder Boss teori om tvetydig förlust som utgångspunkt i beskrivningen av vad som händer när anhöriga återförenas. Vid återförening är den person som tidigare varit fysiskt frånvarande nu fysiskt närvarande, men ibland är någon av parterna inte psykologiskt eller emotionellt tillgänglig, exempelvis på grund av trauma, förnekelse eller att parterna har förändrats med tiden. Det är detta som utgör tvetydigheten i återföreningen (ibid.).

4.5 Teoretisk diskussion

I ovanstående avsnitt har uppsatsens teoretiska ramverk presenterats. Vi har valt att utgå från den fenomenologiska sociologin utvecklad av Schütz. Det har vi gjort eftersom vi vill ta reda på vilken mening ensamkommande lägger i familjeåterföreningen som fenomen. Centralt i Schütz fenomenologi är individers subjektiva meningsskapande, och vidare uppfattningen att det är möjligt att nå kunskap om ett fenomen genom att ta del av individers egna berättelser om det. Därför anser vi att Schütz teori är relevant som utgångspunkt för denna studie. Vi har även utgått från Berger och Luckmanns socialisationsteori för att förstå vad som händer med en individ som migrerar ensam, lever separerad från sin familj och sedan återförenas med den, något vi även sammanlänkar med Schütz begrepp att åldras tillsammans. För att ytterligare fördjupa förståelsen för fenomenets mening för dem som upplevt det, har vi lyft fram Boss och Greifs två tvetydighetsbegrepp. Detta för att öka kunskapen om familjeseparationens och -återföreningens emotionella konsekvenser och därigenom föra in ett socialpsykologiskt perspektiv i studien.

13

5. Metod

Syftet i denna uppsats är att undersöka hur ensamkommande barn upplever familjeåterförening. Eftersom vi är intresserade av att höra ensamkommandes egna berättelser om familjeåterföreningen och vad den inneburit för dem är det naturligt för oss att göra en kvalitativ studie (jmf. Trost 2010). Vår utgångspunkt i studien är abduktiv då vi växlar mellan empiri och redan befintlig kunskap i teori och tidigare forskning (Fejes & Thornberg 2015). I detta avsnitt kommer vi att redogöra för vårt val av metodansats och de överväganden som lett till vårt val av metod, samt hur vi faktiskt gått tillväga. Vi kommer även att diskutera vår förförståelse och etiska dilemman.

5.1 Interpretativ fenomenologisk analys

Vi har analyserat vårt material utifrån interpretativ fenomenologisk analys, eller Interpretative Phenomenological Analysis (IPA). IPA grundar sig i fenomenologi, idiografi och hermeneutik (Smith, Flowers & Larkin 2009). Inom fenomenologisk forskning försöker forskaren ta reda på det essentiella i ett fenomen eller en levd erfarenhet, i det här fallet fenomenet familjeåterförening. Att forskning har ett idiografiskt perspektiv innebär ett fokus på enskilda individers upplevelser av ett fenomen i ett givet sammanhang, vilket för oss blir ensamkommande ungas upplevelser. Den hermeneutiska grunden i IPA handlar om tolkning som en icke-lineär process, något den hermeneutiska cirkeln illustrerar: delarna tolkas utifrån vår kunskap om helheten, och helheten tolkas utifrån vår kunskap om delarna. IPA har en stark betoning på tolkning (Smith et al. 2009), något som skiljer den från klassisk fenomenologisk metodologi (Szklarski 2015).

IPA som analysmetod lämpar sig då forskaren önskar komma till insikt om individers personliga upplevelser av en händelse eller situation i livet. Metoden passar för forskning som inriktar sig på individers tankar och känslor kring erfarenheten (Back & Berterö 2015). IPA är utvecklad av psykologiforskare (Smith et al. 2009). Genom att använda en i huvudsak psykologirelaterad metodansats men koppla empirin till en till stor del sociologisk teoriram tror vi att vi kan uppnå den tvärvetenskaplighet som är utmärkande för det sociala arbetet som akademiskt fält.

5.2 Datainsamlingsmetod

Intervjuer är ett vanligt sätt att inom kvalitativ forskning samla in det material som forskarna ämnar undersöka (Kvale & Brinkmann 2009). Vi har i denna studie valt att genomföra tre semistrukturerade intervjuer med ensamkommande unga som har erfarenhet av familjeåterförening. Inom IPA används vanligen semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Att intervjuerna är semistrukturerade innebär att de utgår från en intervjuguide (Smith et al. 2009). Vår intervjuguide (se bilaga 3) har fungerat som vägledning i intervjuerna, med frågor av öppen karaktär vilket gjorde det möjligt för deltagarna att tala fritt om sina upplevelser och erfarenheter. Vår intervjuguide var upplagd utifrån teman, vilka representerade olika faser i förhållande till familjeåterföreningen. Dessa följde på varandra i kronologisk ordning: Första tiden i Sverige med underrubrikerna Att komma till ett nytt land,

14

Vardag, och Familjerelationen, därefter temat Återföreningen med underrubrikerna Första mötet och Livet med familjen i Sverige, och till sist temat Idag. Intervjuguiden utformades utifrån syftet samt med tanken att intervjun bör inledas öppet och i periferin för att sedan mer och mer komma in på det som ska vara huvudfokus och som kan vara känsligt (Kvale & Brinkmann 2009; Dalen 2015). Av etiska skäl valde vi att inte ställa frågor om tiden före ankomsten till Sverige, för att inte riskera att väcka trauman kring krigserfarenheter och själva separationsögonblicket till liv. Av samma anledning ställde vi inga direkta frågor om familjerelationerna. Vi utgick från några få breda frågor, exempelvis “Kan du berätta hur det var när din familj kom till Sverige?” och lät respondenten tala fritt. Under intervjuerna var vi aktivt lyssnande och ställde spontana följdfrågor på det respondenterna berättade. De mer konkreta frågorna som återfinns i intervjuguiden hade vi i beredskap ifall vi skulle visa oss ha svårt att hitta på följdfrågor spontant.

5.3 Förförståelse

Vår förförståelse bottnar i ett gemensamt intresse för ungdomar med migrationsrelaterade erfarenheter. Alexander har arbetat på ett HVB-hem för ensamkommande, där han har träffat ungdomar som väntat på sina familjer. I samtal har han fått höra om de förhoppningar och farhågor personerna bär på inför återföreningen, och det var i dessa samtal som hans intresse för fenomenet uppstod. Oona är aktiv i ett nätverk som ger praktiskt och ekonomiskt stöd till papperslösa personer i Stockholm. Alexanders erfarenhet av att ha arbetat med ensamkommande unga har spelat en stor roll i uppsatsarbetet. För det första ligger den till grund för vårt val av uppsatsämne och för det andra har vi under arbetets gång förhållit oss till den, främst i mötet med våra intervjupersoner och i analysarbetet. Oonas erfarenhet av att ha mött personer som fått avslag på sin asylansökan och som gått under jorden har även den haft en viktig roll i vårt arbete, om än inte lika framträdande. Tillsammans har våra erfarenheter ökat vår förståelse för migrationens svårigheter, även om vi själva aldrig har tvingats fly och skiljas från våra familjer.

En grundinställning inom klassisk fenomenologisk metod är att forskaren ska sätta sig själv och sin förgivettagna kunskap åt sidan för att på ett förutsättningslöst sätt kunna möta det empiriska materialet (Creswell 2013; Smith el al. 2009). Även inom IPA antas den här utgångspunkten, med ambitionen att fånga upp individers typiska upplevelser kring en specifik situation (Smith et al. 2009). Med detta som utgångspunkt strävar även vi efter att göra oss fria från våra föreställningar om ämnet. Vi menar dock att detta inte är fullt möjligt eftersom vår förförståelse, oavsett vår ambition, är något vi bär med oss och därför kommer att förhålla oss till. Att sätta sig själv helt åt sidan förutsätter ett förhållningssätt av mer induktiv karaktär. Vårt arbetssätt är snarare abduktivt då vi växlar mellan empiri och redan befintlig kunskap i teori och tidigare forskning (Fejes & Thornberg 2015). Däremot tror vi att en strävan mot öppenhet ökar kvaliteten på analysen eftersom fokus riktas mot respondenternas egna upplevelser och berättelser.

15

5.4 Tillvägagångssätt

5.4.1 Urval
Vi har intervjuat tre personer som alla har kommit till Sverige som ensamkommande barn, och som senare har återförenats med sina familjer här. Av etiska skäl valde vi att avgränsa oss till personer som fyllt 18 år och vars familjer kom hit för ungefär fem år sedan. Vad gäller tidsgränsen handlar den om att det bör ha gått ett antal år sedan ett eventuellt trauma kan ha inträffat. Under arbetets gång har vi dock ställt oss frågande till hur väl denna tidsgräns tjänar sitt syfte, eftersom risken fortfarande finns att personen inte har bearbetat sina erfarenheter och att intervjun i så fall skulle kunna riva upp sår. Vi drog dock slutsatsen att även om en sådan risk alltid finns, minskar den om vi sätter en tidsgräns. Vidare har vi avgränsat oss till att endast intervjua personer som kom hit som tonåringar, det vill säga i åldern 13-18 år, och återförenades med sina familjer som tonåringar. Detta eftersom tidigare forskning visar att barnets ålder vid separationshändelsen i kombination med längden på separationen har stor inverkan på hur barn och unga upplever familjeåterföreningen (jmf. Barnert et al. 2004; Suárez-Orozco et al. 2011). De personer som vi intervjuat är alla från Afghanistan, vilket är en konsekvens av ett bekvämlighetsurval (Trost 2010). Personerna är med andra ord inte utvalda utifrån några andra kriterier än ovanstående. Vi är medvetna om att berättelserna hade kunnat skilja sig åt ännu mer ifall respondenterna varit födda i olika länder, men eftersom fokus legat på tiden i Sverige är det en aspekt som för den här studien varit mindre viktig.

För att hitta respondenter till studien använde vi oss av olika kanaler. Dels kontaktade vi de personer med den här erfarenheten som vi redan kände till, direkt eller genom vårt nätverk. Vi skickade även förfrågningar till ett antal chefer på HVB-hem för ensamkommande, däribland Alexanders arbetsplats, samt till organisationer som har kontakt med den här eller angränsande grupper. Organisationerna vi kontaktade var Ensamkommandes Förbund, Ensamkommandes förening i Stockholm, Ensamkommandes förening i Huddinge, Röda Korset, Flyktinggruppernas Riksråd, Ingen Människa Är Illegal, Asylrättsjuristerna, Afghanska föreningen samt Syriska Riksförbundet. Vi spred även vår förfrågan på Facebook, i olika socionom- och socionomstudentgrupper samt i grupperna Integrera mera Jönköping samt IMäI - Ingen Människa är Illegal och deras olika lokalgrupper runt om i landet. När vi hade fått kontaktuppgifter till personer som kunde vara relevanta som respondenter i studien, skickade vi ett informationsbrev (se bilaga 1) till dem via e-post. När vi redan hade ett par som tackat ja, använde vi oss av den så kallade snöbollsmetoden (Trost 2010) och frågade dem om de kände någon som kunde vara intresserad av att delta i studien. Vår ursprungliga plan var att intervjua fem till sex personer, men det blev tre. Vi har lagt mycket tid på att söka respondenter, pratat med otaliga människor i telefon och skickat mängder av mail. Många var villiga att hjälpa till i sökandet efter personer, men mycket få kände till någon som hade återförenats med sin familj för så många år sedan. Så som vi tolkar situationen har det gått så lång tid sedan dessa personer var nyanlända ensamkommande, att de inte längre har kontakt med boenden, skolor och frivilligorganisationer. Ett annat problem var att flera organisationer som arbetar med ensamkommande och/eller familjeåterförening har tystnadsplikt, exempelvis Röda Korset. Vi fick efter mycket arbete kontakt med sex personer till som uppfyllde våra kriterier men dessa tackade nej.

16

Forskning inom socialt arbete berör ofta grupper som av olika anledningar inte är så lätta att nå. Dessa brukar på engelska kallas hard-to-reach populations (Mirrick 2016). Att potentiella respondenter är svåra att hitta och eventuellt ovilliga att prata om ämnet är något som kan skapa en mängd problem för forskaren: det kan orsaka förseningar, validitetsproblem om det är en kvantitativ studie, och i värsta fall tvingas forskaren avbryta studien i förtid. Ändå är dessa problem något som sällan tas upp i metodlitteraturen. Mirrick menar att även om det finns stora svårigheter med att undersöka hard-to-reach populations, så är det mycket viktigt att det görs forskning om grupper som inte är så synliga i samhället. Inom IPA är en liten grupp respondenter inte ett problem, eftersom fokus ligger på djupgående tolkning av personliga erfarenheter hos individer som upplevt fenomenet i fråga (Smith et al. 2009). Med hänsyn tagen till att ensamkommande barn som har upplevt familjeåterförening är att betrakta som en hard-to-reach population, samt att vi har använt oss av en metod som tillåter ett fåtal respondenter, anser vi att denna studie har relevans trots att det empiriska materialet endast grundar sig i tre intervjuer.

5.4.2 Intervjuer och transkribering
Enligt Jan Trost (2010, se även Back & Berterö 2015) är det eftersträvansvärt att intervjua personer i deras hem, eftersom det ofta är där de känner sig trygga. Därför ägde två av intervjuerna rum hemma hos respondenterna, sedan de intygat att det var platser vi kunde vara ifred på. En annan anledning till att vi valde att göra intervjuerna hemma hos respondenterna var att minska den maktobalans som lätt uppkommer i intervjusituationer (Trost 2010). En av respondenterna var dock bara på besök i Stockholm, varför vi i stället genomförde intervjun i ett grupprum.

Vi bestämde oss för att båda två vara med på varje intervju, ett beslut som föregicks av mycket diskussion. Å ena sidan skulle vi vara två mot en, och maktobalansen skulle kunna te sig ännu större. Detta möjliga problem framgår även hos Trost (2010). Å andra sidan var det här våra livs första intervjuer och vi var osäkra på hur pass avslappnad stämning vi skulle vara förmögna att skapa på egen hand. Vi tror att en intervju med endast en intervjuare skulle riskera att bli mer ansträngd, inte minst för respondenten eftersom intervjuarens nervositet skulle kunna smitta av sig. Till sist kom vi fram till att det vi skulle förlora i fråga om maktbalans skulle vi vinna i fråga om trygg och lugn stämning under intervjun. Därför beslutade vi oss för att vara med på varje intervju, båda två. Vi delade upp intervjuguidens teman mellan oss, så att var och en ansvarade för ett par delar. Båda skulle dock vara aktivt lyssnande och redo att ställa följdfrågor även på ”den andras” del. Intervjuerna spelades in med två telefoner för att inte riskera att ljudupptagningen skulle gå förlorad. Intervjuerna varade mellan en och två timmar.

Vi transkriberade var sin del av intervjuerna samma dag eller dagen efter att intervjuerna ägt rum, för att minska risken att gå miste om detaljer. I metodlitteraturen om IPA är författarna inte helt överens om hur transkribering av intervjuer ska gå till. Smith et al. (2009) menar att transkriberingen inte behöver vara strikt detaljerad, eftersom fokus ligger på tolkandet av mening i berättelserna. Utsagor som ändå inte kommer analyseras behöver enligt dem inte heller transkriberas. Vi menar att det finns en risk med att redan i transkriberingsarbetet bestämma sig för vilka delar av materialet som är relevanta och vilka som inte är det, och gjorde en ordagrann transkribering i enlighet Back och Berterö (2015).

17

Smith et al. (2009) visar dock på att vissa detaljer kan bortses från, vilket vi också gjorde. Pausljud som ”eh” och ”mm” skrevs inte ner, eftersom dessa sägs i så stor utsträckning och sällan är innehållsbärande (jmf. Smith et al. 2009). När ”mm”:et användes som jakande svar, togs det dock med. Pauser och skratt inkluderades, dels eftersom det kunde ge viss information om stämningen under intervjun, dels eftersom det kunde utgöra innehåll i sig. Citaten som redovisas i vårt resultat- och analysavsnitt har redigerats för att öka läsvänligheten.

5.4.3 Analys
I analysen av vårt material har vi utgått från den IPA-metod och analysprocess som Smith et al. (2009) redogör för i boken
Interpretative Phenomenological Analysis: Theory, Method and Research. Analysprocessen utgörs av fyra systematiska steg som vi i stora drag har försökt följa. Samtidigt är det viktigt att poängtera att processen inte varit linjär i det avseendet att stegen följdes i en strikt ordningsföljd från start till slut. Den hermeneutiska cirkeln ger en bättre bild av hur analysprocessen inom IPA går till, nämligen att det är en iterativ process där forskaren rör sig fram och tillbaka mellan de olika stegen (ibid.). Inledningsvis läste vi de transkriberade intervjuerna noggrant och försökte koda förutsättningslöst genom att stryka under passager och anteckna tankar och idéer i marginalen. Vid en andra läsning kodade vi olika beskrivningar av händelser och uttryck för känslor. Eftersom vårt förhållningssätt i den här uppsatsen är abduktivt skedde kodningen också utifrån vårt syfte och med hänsyn tagen till teori och tidigare forskning. I steg två läste vi åter texterna och skapade utifrån våra anteckningar och koder teman som beskrev det mest väsentliga i de olika textpassagerna. Dessa teman var många och varierade i abstraktionsgrad. Därefter sorterade vi temana och fördelade dem i olika kluster och skapade utifrån dem tre överordnade teman. Teman som inte svarade mot studiens syfte uteslöts i det här skedet ur analysen. Under våra överordnade teman förde vi sedan in citat ur materialet som exemplifierar varje kluster och fångar in centrala meningskonstruktioner inom fenomenet familjeåterförening (ibid.). Våra överordnade teman representerar tre gemensamma faser i respondenternas berättelser och presenteras tillsammans med sina underordnade teman och citat i den kommande resultat- och analysdelen.

5.5 Studiens kvalitet

För att mäta kvaliteten i vetenskapliga studier återkommer forskare ofta till begreppen validitet, reliabilitet och generaliserbarhet (Thornberg & Fejes 2015). Dessa är dock i första hand förknippade med kvantitativ forskning, och det finns kritiker som anser att begreppen inte har relevans för kvalitativa studier (ibid.). Vi anser i likhet med kritikerna att det finns andra kriterier som på ett mer givande sätt synliggör kvalitetsbrister och -fördelar i studier som den vi har genomfört. Vi kommer i stället att utgå från Yardleys (2000) fyra breda kvalitetskriterier för kvalitativ forskning, så som de applicerats på IPA av Smith et al. (2009). De svenska översättningarna är hämtade ur Back och Berterö (2015, s. 159f).

Det första kriteriet är känslighet för sammanhanget (sensitivity to context). Smith et al. (2009) menar att en känslighet för sammanhanget är viktig genom hela IPA-studien. Det idiografiska perspektivet kräver att de personer som intervjuas har erfarenhet av det fenomen

18

som undersöks, vilket kan göra det svårt att hitta personer som vill delta. I sökandet efter respondenter krävs en stor känslighet för kontexten, exempelvis i etablerandet av kontakt med “gate keepers” som kan leda forskaren in i relevanta sociala sammanhang. Vi har själva märkt hur viktigt det är med personliga kontakter, och har under uppsatsarbetets gång lagt mycket tid på att knyta sådana. Känslighet för sammanhanget handlar inom IPA även om att genomföra intervjuerna med stor medvetenhet, visa empati och hantera frågan om makt i intervjusituationen (ibid.). Som vi redogjort för ovan har vi strävat efter att ha ett reflekterande förhållningssätt till vår roll och till vad det innebär för respondenterna att bli intervjuade.

Det andra kriteriet är engagemang och noggrannhet (commitment and rigour). Engagemanget handlar bland annat om att under intervjun vara mycket uppmärksam och personligt engagerad i det respondenten berättar (Smith et al. 2009). Vi valde ämne för studien för att det engagerar oss båda, och det engagemanget har bara vuxit under arbetets gång. Noggrannhet ska iakttas genom hela forskningsprocessen, till exempel i urvalet av respondenter och i analysarbetet (ibid.). Vi har arbetat tätt tillsammans under hela forskningsprocessen och haft ett kritiskt förhållningssätt till våra egna analyser och slutsatser. Alla avgörande beslut är fattade gemensamt.

Öppenhet och konsekvenser (transparency and coherence) är Yardleys (2000) tredje kriterium. Öppenheten syftar på att varje steg i forskningsprocessen ska vara redogjord för i avrapporteringen. Vänligen se ovan för vår redogörelse. Vidare ska avrapporteringen präglas av konsekvens: analysens teman ska hänga ihop på ett logiskt sätt och motsägelser ska hanteras tydligt (Smith et al. 2009). Detta är något vi strävat efter i analysarbetet.

Det fjärde kriteriet för kvalitetsmätning är påverkan och betydelse (impact and importance). Inom såväl IPA som i annan kvalitativ forskning är det i slutändan vad studien lär läsaren som är den mest betydelsefulla kvalitetsindikatorn (Smith et al. 2009). Ensamkommande ungas upplevelser av familjeåterförening är ett ämne som är relativt outforskat, och vi tror att de berättelser som vi har fått ta del av är något som behöver synliggöras inom svensk forskning.

5.6 Etiska överväganden

Vetenskapsrådet sammanfattar i sin skrift God forskningssed (2017) ett antal allmänna regler som forskare har att förhålla sig till. Den första är mer övergripande: att forskaren ska tala sanning om sin forskning. Några av de följande reglerna verkar vara underrubriker till denna första, och svarar mot de kvalitetskriterier vi redogjort för ovan. Ett exempel är att forskaren öppet ska redovisa metoder och resultat. En annan regel som är relevant för vår studie är att forskaren ska sträva efter att inte skada människor under forskningsprocessen (ibid.). Eftersom vi i denna studie genomför intervjuer har vi iakttagit stor försiktighet för att inte påverka de människor som deltagit i studien negativt. Studien berör flera ämnen som kan vara känsliga på olika sätt: familj, flykt, separation, ensamhet och återförening. Därför har vi författat vår intervjuguide med försiktighet, och fått den godkänd av vår handledare. Vidare har vi varit noggranna i urvalsprocessen, bland annat genom att sätta en tidsgräns för hur länge sedan som familjeåterföreningen ägt rum. Vi har beaktat möjligheten att de personer vi intervjuar trots tiden som gått sedan återföreningen ändå inte har bearbetat det som hänt.

19

Därför har vi betonat för respondenterna att de kunnat avbryta intervjun när de själva velat. Efter intervjuerna stannade vi kvar hemma hos respondenterna en stund för att umgås på andra villkor. Detta för att ”normalisera” situationen och ge tillbaka något av oss själva; bli vanliga personer i respondentens ögon och inte bara intervjuare.

Utöver ovanstående, som för oss varit av stor vikt i uppsatsarbetet, har vi följt Vetenskapsrådets Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (2002), eftersom dessa är anpassade för forskning inom socialt arbete. Informationskravet handlar om att studiens deltagare ska vara väl informerade om vad studien handlar om innan de fattar beslut om deltagande (ibid.). Som tidigare nämnt skickade vi informationsbrev till de personer som passade för studien, tillsammans med förfrågan om deltagande. Vid själva intervjutillfället fick respondenterna läsa samma brev en gång till, varefter vi även klargjorde det frivilliga deltagandet muntligen för att inget skulle missförstås. Samtyckeskravet rör just frivilligheten, det vill säga att studiens deltagare ska samtycka till att intervjun och ljudupptagningen av den genomförs (ibid.). Efter att ha läst informationsbrevet vid intervjutillfället fick respondenten signera en samtyckesblankett (se bilaga 2). Enligt vad som föreskrivs i konfidentialitetskravet, ska empiriskt material och personuppgifter hanteras konfidentiellt så att deltagarnas identiteter inte röjs för obehöriga (ibid.). Vi har iakttagit stor noggrannhet i det avseendet. I resultat- och analysdelen är respondenternas namn fingerade, och ortsnamn samt namn på skolor har tagits bort. Både transkriptionerna och inspelningarna kommer att förstöras när studien är avrapporterad. Enligt nyttjandekravet ska det empiriska materialet enbart användas i forskningssyfte och inte lånas ut för kommersiell användning eller för att användas som grund för myndighetsbeslut (ibid.). Vi har enbart använt materialet som empiri för föreliggande studie.

5.7 Metoddiskussion

Tidigt i forskningsprocessen konstaterade vi att vårt intresse låg i ensamkommande ungas egna erfarenheter av familjeåterförening. Vi anser att en person som har egen erfarenhet av ett fenomen kan ge en helt annan inblick i det än någon som exempelvis endast möter fenomenet i sitt arbete. Vi valde metodansats utifrån detta synsätt, samt utifrån det teoretiska ramverk vi redan hade börjat utforma med utgångspunkt i fenomenologi mer generellt. IPA lämpar sig för studier som fokuserar på individers personliga upplevelser av ett fenomen (Smith et al. 2009), varför vi anser att metoden har varit mycket givande. Fenomenologi är både att betrakta som teori och metod (Szklarski 2015), varför det ibland har varit utmanande för oss att skilja delarna åt. Valet av intervju som datainsamlingsmetod är passande om forskningen syftar till att förstå personers levda erfarenheter (Kvale & Brinkmann 2009). Det anser vi att våra intervjuer har gjort, samtidigt som valet har försvårat för oss, inte minst på grund av vår tydliga avgränsning. Vi vill dock poängtera det särskilda värde i att ta del av förstahandsinformation från personer vars berättelser annars inte hörs i det offentliga samtalet.

20

6. Resultat och analys

I det här avsnittet kommer uppsatsens resultat att presenteras och analyseras. Med utgångspunkt i uppsatsens inledande problemställning och i ljuset av våra teorier och tidigare forskning kommer vi att tolka citat ur intervjuerna med våra respondenter Hadisa, Malek och Amir. De är alla födda och delvis uppvuxna i Afghanistan. Hadisa bodde i Afghanistan tills hon reste till Sverige via Pakistan. Malek har bott större delen av sin uppväxt med familjen i Iran, medan Amir bodde i Iran ensam under ett par år efter familjeseparationen och innan han kom till Sverige.

6.1 Ensam i ett nytt land och vägen till återföreningen

I detta inledande tema kommer vi att lyfta fram tiden i Sverige som ensamkommande barn. Fokus ligger på mötet med det nya landet, familjerelationerna och därefter vägen till återföreningen. För att förstå vilken mening respondenterna lägger i familjeåterföreningen behöver vi ägna uppmärksamhet även åt tiden innan den, då den unga var separerad från familjen. Vi gör det eftersom vi i likhet med tidigare forskning (se t.ex. Barnert et al. 2004) anser att separationstiden har relevans för utgången av återföreningen.

6.1.1 Ensam i ett nytt land
En av respondenterna ger en målande beskrivning av vad det kan innebära att komma ensam som barn till ett nytt land utan att veta vart man ska ta vägen och utan att veta något om det samhälle som möter en.

Det var inte lätt. Det var skrämmande, för jag var helt ensam. Mitt i Stockholm, jag tror det var T-Centralen. Jag klev fram till en polisman och bad om hjälp. Och han bara gav mig en jätteliten karta, och sa att nu går du dit. Och jag bara tänkte: hur ska jag och vart ska jag. Och jag kommer så väl ihåg att det började snöa. Då tänkte jag att det var fint, att det snöade. Det var skrämmande men det var fint med snö, tyckte jag. (Hadisa)

Vi kan med Schütz ([1962] 1999) begrepp livsvärld, som vår sociala och praktiska tillvaro, förstå hur ensamkommande barns meningssammanhang förändras när de lämnar sina familjer och det land de vuxit upp i för att sedan komma ensamma till ett nytt land. Eller enklare uttryckt; när ett barn lämnar sin familj och flyr från ett samhälle till ett annat förändras deras vardagsverklighet. Samtliga respondenter beskriver Sverige som ett land och ett samhälle olikt det de tidigare varit vana vid. Att komma till ett samhälle med en annan kultur har varit utmanande för våra respondenter. Under sin första tid i Sverige har det varit centralt för dem att lära sig hur det fungerar i detta nya samhälle som de nu omges av.

Det är aldrig lätt att komma till ett nytt land där man inte kan språket eller kulturen eller nånting. Jag visste ingenting om Sverige. Det var inte lätt på det viset, men det blev lättare och lättare för varje dag. Man lärde sig språket, lärde känna nya människor, började känna sig trygg. Det gick vidare. Jag är här nu (ler). (Amir)

21

Dom första två åren var jag så inne i att jag ska lära mig, att jag ska förstå var jag bor, ska förstå människorna, förstå vad de tänker, vad som är typiskt, vad som är allmänt. (Malek)

Respondenterna i den här studien har i barndomen och tidiga tonåren vuxit upp tillsammans med sina föräldrar och syskon i länder långt från Sverige. Det är där de har genomgått den primära socialisationen, då de internaliserade föräldrarnas syn på världen. Föräldrarna kallar vi barndomens signifikanta andra (Berger och Luckmann [1966] 1979). Våra respondenter var i tonåren när de kom till Sverige, vilket innebär att de hade internaliserat det samhälles normer och värderingar som de tidigare levde i. Vi förstår utifrån ovanstående citat att respondenterna förhåller sig till och jämför det samhälle där de växte upp med det nya samhälle de nu möter.

Respondenternas berättelser visar att det var en omvälvande livshändelse för dem att komma till Sverige. Enligt Berger och Luckmann ([1966] 1979) kan omvälvande livshändelser leda till vad de kallar “växling”, något som i grunden förändrar personens syn på världen. Vi har tidigare konstaterat att migration möjligen inte innebär en så fundamental förändring i verklighetsuppfattningen, utan att det snarare rör sig om sekundär socialisation som ligger nära en total växling. I det följande kommer vi dock att använda begreppet växling även när vi talar om sekundär socialisation som närmar sig total växling. Vi ser att våra respondenter går igenom en sådan växlingsprocess: i mötet med en ny omgivning, i ett samhälle som för våra respondenter skiljer sig från deras tidigare, blir nya meningssammanhang synliga för dem. I och med mötet med detta andra samhälle lär de sig nya saker och skapar sig en verklighetsuppfattning som skiljer sig från den de hade tidigare, vilket kan ses som en viktig aspekt av växlingen. Vi ser inte detta som att de är passiva mottagare av socialisation, utan att växlingen är en process respondenterna är delaktiga i som aktiva subjekt. För den kvinnliga respondenten har växlingen en delvis annan innebörd. I följande citat beskriver hon sin tillvaro i den by där hon bodde med sin familj.

Dom förväntade sig absolut inte att jag skulle vara ute mycket heller, så jag var inte så fri. Eller det var inte bara jag utan jag kan säga att nästan inga flickor var fria, i alla fall inte i min by. (Hadisa)

Citatet visar att Hadisas frihet var begränsad som flicka i det afghanska samhället. Frågan om frihet är ingenting våra manliga respondenter nämner, utom när de talar om sina systrar (se nedan). Hadisas “växling” får därmed en delvis annan mening än för de manliga respondenterna, nämligen att den innebär en nyvunnen frihet. Att komma till Sverige har gett henne möjligheter som hon tidigare inte haft, och hon beskriver hur hennes tid som nyanländ ensamkommande har utvecklat henne som person:

Det pverkade mig mycket. Jag var mycket blyg, jag var mycket frsiktig, men inte nu lngre. Det pverkade faktiskt positivt pmig. (Hadisa)

22

Även de andra respondenterna beskriver hur erfarenheten av att vara ensam i ett nytt land har påverkat och utvecklat dem som personer. Malek berättar att han lärt känna sig själv bättre.

Nr man bor ensam shittar man sig sjlv. Sjlvknslan och sjlvknnedomen kar vldigt mycket. Det knns som att jag har upptckt en helt ny vrld i mig sjlv, pmassa olika niver. (Malek)

Tidigare bestod livsvärlden av familjen och det omgivande samhället, men i och med ankomsten till Sverige blev respondenterna omgivna av andra människor och ett annat samhälle, och deras livsvärld blev således en annan. Utifrån våra respondenters berättelser tolkar vi det som att förändringen i livsvärlden delvis även har förändrat respondenterna som personer. Vi tolkar denna förändring som en del av en växlingsprocess.

6.1.2 Nya signifikanta andra
I den växlingsprocess som våra respondenter gick igenom som ensamkommande barn i Sverige var det av stor betydelse att det fanns andra vuxna som kunde fylla tomrummet efter den biologiska familjen. För de två av våra respondenter som bodde i familjehem spelade familjehemmet en viktig roll. Även personal på tidigare boenden beskrevs i stor utsträckning som engagerade. Hadisa, som bodde på HVB-hem, lyfter fram sin gode man och sina kontaktpersoner, och beskrev tiden på boendet som en lycklig tid. Det var inte bara under den första tiden i Sverige som de vuxna var ett stort stöd, utan även under och efter familjeåterföreningen har de funnits till hands på olika sätt. Så här beskriver Amir sitt familjehem, som han kallar sin svenska familj.

Du vet när man kommer hem till dom - kärleken, värmen, allting - det känns jättefint. Jag tror att jag tycker om dom för att det går att kommunicera med dom. (Amir)

Hadisas gode man har haft stor betydelse i hennes liv, ända till idag.

Herregud, jag vet inte vad jag ska sga om henne. Hon har ett jttestort hjrta. Hon hjlpte mig verkligen. Och inte bara mig, hon hjlpte jttemnga ensamkommande barn. Och hon gr det fortfarande. (Hadisa)

Vi ser att de nya relationerna har haft stor inverkan på våra respondenters tillvaro. Respondenterna återkommer i sina berättelser ofta till vikten av att ha haft stöd från vuxna omkring sig, och beskriver några av dessa vuxna som nya familjemedlemmar (se även 6.3.4). De nära banden till dessa personer kan förstås som att personerna har blivit nya signifikanta andra för respondenterna. Berger och Luckmann ([1966] 1979) menar att det är av stor vikt att växlingen sker med hjälp av nya signifikanta andra som individen knyter band till.

Samtidigt kvarstod ett band till barndomens signifikanta andra, det vill säga föräldrar och syskon.

23

6.1.3 Transnationella band och tvetydig förlust
Första tiden i Sverige präglades för respondenterna av mötet med ett nytt samhälle. Samtidigt fanns ett band kvar till familjemedlemmarna som fortfarande befann sig i en annan del av världen. Två av deltagarna beskriver en stor saknad efter familjen som lämnats kvar:

Om man sitter här i lugn och ro och det inte är nåt krig, och så har man sin mamma och systrar och pappa där som lever på en plats där det liksom regnar bomber 24/7. Då kan man inte vara lugn. Det är tusen gånger bättre om man är där, tillsammans med dom. (Malek)

Och det var mycket längtan. Så fort jag var ensam i mitt rum grät jag. Och jag tänkte att okej, hur ska jag nu hitta familjen? När kommer dom? Kommer dom ens till mig? För det var så vi hade planerat, att dom skulle åka till mig. Men... det blev inte så. (Hadisa)

För Hadisa blev familjeåterföreningen inte helt som den var planerad, då det endast var mamman som kom till en början. Senare kom även Hadisas storasyster.

Familjen befinner sig alltså långt från varandra men saknaden visar på ett starkt känslomässigt band trots det fysiska avståndet. Respondenternas beskrivningar av bandet till familjen exemplifierar tvetydig förlust (Boss 1999). Tvetydig förlust handlar om att en anhörig är fysiskt frånvarande men psykologiskt eller emotionellt närvarande. Ett sådant tillstånd är mycket smärtsamt då det varken går att vara nära den anhöriga eller ta ett slutgiltigt farväl. Våra respondenters familjer befann sig geografiskt långt borta men var närvarande i tankar, känslor och drömmar. Tvetydig förlust uppstår inte endast när en anhörig är försvunnen, utan också när den är lämnad kvar vid migration (Rousseau et al. 2004). När en anhörig är lämnad kvar på en otrygg plats handlar den tvetydiga förlusten inte om ovissheten kring ifall den anhöriga är vid liv eller inte, utan om att den anhöriga kanske inte kommer att överleva för att kunna återförenas med den som befinner sig i trygghet. Malek beskriver just denna situation och den svåra oro som den innebar för honom. I den här oron och saknaden är telefonkontakten med familjen viktig för då vet man att dom mår bra, då vet man att allt är okej” (Malek).

Att ha kontakt med sin familj och därigenom upprätthålla de transnationella relationerna visar sig här vara av stor betydelse för våra respondenter, något som bekräftar den bild som finns i tidigare forskning (Luster et al. 2008; Hessle 2009; Suárez-Orozco et al. 2011).

Både Malek och Hadisa berättar om en stor saknad efter föräldrar och syskon. Vi tolkar denna saknad som att den var central för deras önskan att återförenas med sina familjer. Längtan efter familjeåterförening tog stor plats i deras liv. Eller som Hadisa uttrycker det: “Vi ska vara tillsammans, det var bara självklart att hon skulle hit”. Vår tredje respondent beskriver inte saknad på det sättet, utan har enligt egen utsago andra skäl till återföreningen:

Största anledningen till att dom r hr är för mina systrars skull, fr jag ville absolut inte att mina systrar skulle vara kvar i det samhllet. Afghanistan är inte ett samhälle för tjejer. (Amir)

24

Omsorgen över systrarna kan tolkas som att det fanns känslomässiga band till dem och att drivkraften i återföreningen var en oro för systrarnas säkerhet. En annan möjlig tolkning som kan komplettera bilden är att de manliga respondenterna har förändrat den subjektiva mening de lägger i flickors frihet och bestämmanderätt.

Jag hade säkert haft samma mentalitet som min pappa, jag hade säkert också sagt “men vadå en ung tjej hemma, vad ska vi med henne till? Första bästa varsågod, bort med dig”. Det är så där. (Amir)

Amir förklarar att han troligen hade resonerat annorlunda om sina systrar om han hade stannat kvar i Afghanistan och det meningssammanhang som då omgav honom. När han senare kom till Sverige och genomgick den växling som vi beskrev ovan, internaliserade han en annan syn på flickors rättigheter än den som tidigare präglade hans livsvärld.

Sammanfattningsvis har vi i detta tema beskrivit hur det var för våra respondenter att komma som ensamkommande barn till Sverige och hur de upplevde mötet med ett samhälle som skiljde sig från det de tidigare varit del av. Att komma till ett nytt land innebar många förändringar; nytt språk, annan kultur, nya människor, andra sätt att tänka och mycket nytt att lära sig. Att som barn komma ensam till Sverige var både utmanande och utvecklande för våra respondenter. Denna förändring i livsvärlden innebar att en växlingsprocess inleddes, där de anpassade sig till sin nya situation. Den tid som de levde åtskilda från sina familjer varierade i längd mellan respondenterna men har för alla varit en tid av förändring. Till sist återförenades de med sina familjer och vardagslivets livsvärld förändrades än en gång.

6.2 När familjen kom till Sverige

Detta andra tema fokuserar på de förändringar som skedde i och med familjeåterföreningen. Familjeåterföreningen beskrivs inte som en händelse vid en specifik tidpunkt utan som en process som rymmer flera händelser och meningssammanhang. Familjeåterföreningen fyller våra respondenters liv med olika typer av mening som i vissa fall kan skapa motsättningar och konflikt inom dem. Det framgår tydligt att familjeåterföreningen var mycket viktig för respondenterna och att de på många sätt är glada över att familjen är här. Men det är en erfarenhet som har satt spår i respondenternas liv och även påverkat deras vardag negativt.

6.2.1 Glädje och farhågor
Respondenternas första möte med familjen skiljer sig åt sinsemellan och beskrivs inte med en entydig känsla. Snarare är det motsägelsefulla känslor som redan från början präglar återföreningen. En av respondenterna berättar om det första mötet med sin mamma och den känslomässiga kluvenhet som det innebar:

Jag grät jättemycket. Jag var både ledsen och glad. Glad för att jag skulle slippa vara ensam, men jag var ledsen för hennes skull. För jag visste hur min mamma var som person och hur det fungerade här i Sverige och då tänkte jag att mamma och Sverige inte kommer passa ihop. Hon kommer inte alls trivas här. Det var därför jag var ledsen. (Hadisa)

25

Här skildras ett känslosamt möte mellan Hadisa och hennes mamma som varit separerade från varandra en lång tid, men det är även ett exempel på de farhågor som de unga bar på inför återföreningen. Samma oro beskrivs även av Malek:

Sen när familjen flyttade hit så började man tänka att okej, hur kommer dom kunna, hur kommer det vara bra för dom? (Malek)

En central del i familjeåterföreningen är mötet mellan barnets nuvarande livsvärld och den tillvaro som tidigare varit barnets och nu träder in i barnets liv igen i och med familjens ankomst till Sverige.

Å ena sidan var jag väldigt glad över att träffa dom efter typ två r. Och d, under dom två åren, shar jag hunnit förändras jättemycket, alltså i mina tankar och i mitt sätt att leva. Det här är en sida, att jag har förändrats jättemycket. Andra sidan är att okej, nu har jag en familj här som jag ska ta hand om. (Malek)

Familjen som signifikanta andra tillhörde respondenternas livsvärld under uppväxttiden, det vill säga under den primära socialisationsprocessen. Trots att kontakten i olika utsträckning har upprätthållits under separationen har familjen inte varit påtagligt närvarande under den växlingsprocess som påbörjats sedan ankomsten till Sverige. Det här kan vi genom Schütz ([1962] 1999) begrepp förstå som att familjen inte har åldrats tillsammans utan åtskilda. Under tiden som de varit åtskilda har respondenterna förändrats, en process som föräldrarna inte har varit delaktiga i. Det är denna situation som Malek beskriver i citatet ovan.

6.2.2 Drastiska förändringar i livsvärlden
Respondenterna berättar att familjens ankomst till Sverige ledde till drastiska förändringar för dem själva. Samtliga beskriver att de blev av med det stöd som de tidigare haft eftersom de inte längre räknades som ensamkommande barn. Detta innebar att de även tvingades ta avsked av platser och personer som varit betydelsefulla för dem under tiden som ensamkommande. Hadisa beskriver till exempel att hon var tvungen att flytta ut från sitt boende med kort varsel.

Och sen sparkade dom ut mig. Jag var tvungen att lämna lägenheten där jag bodde. Jag var helt enkelt tvungen att lämna min andra familj. (Hadisa)

Malek, som hade bott i familjehem under större delen av sin tid som ensamkommande, hade kort innan familjens ankomst flyttat till en träningslägenhet. Även han fick lov att lämna sitt boende så snart familjen kommit till Sverige.

Dom hade massa beslut och papper: “Nu har vi skrivit ut dig för du är inte ensamkommande längre och du har inte kontaktperson längre och du har typ två-tre dagar på dig att flytta därifrån”. Okej (skratt) välkommen liksom. (Malek)

26

Respondenterna förlorade allt sitt tidigare samhälleliga stöd i samband med familjeåterföreningen eftersom föräldrarna förväntades ta sitt föräldraansvar nu när de kommit till Sverige. Ett särskilt stort problem för Malek och Amir, som bodde i Stockholmsområdet, var att familjen därmed inte hade någonstans att bo. Det föll nämligen på respondenterna själva att hitta en bostad på annat håll och senare att ordna pengar till hyran.

Det ret var vldigt kaos. Jag ville frsvinna bara. Det var press frn skolan, det var press frn familjen, vi hade ingenstans att bo, vi skte hjlp och dom bara nej vi har inget ansvar fr dig, ni mste hitta det sjlva”. Fan, jag har inget jobb, om man inte har jobb sfr man inget kontrakt ven om det r andra hand. (Malek)

Genomgående i våra respondenters berättelser är upplevelsen av de plötsliga förändringar som inträffade när familjen kom till Sverige. Familjeåterföreningen innebar att det stöd och den hjälp våra respondenter tidigare haft från samhället drogs tillbaka. En återkommande beskrivning är att ingen fanns där som kunde hjälpa, att ingen lyssnade och att ingen förstod.

6.2.3 Ansvar över en hel familj
Ett centralt tema i respondenternas berättelser om familjeåterföreningen är föräldrarnas svårigheter att anpassa sig till det nya livet samt vilka avgörande konsekvenser det har fått för respondenterna själva. Respondenterna lägger stor vikt vid att deras föräldrar inte klarar av att lära sig det som krävs för att leva ett självständigt liv i Sverige, men visar samtidigt förståelse för den situation föräldrarna har hamnat i.

Stackars mamma. Hon är analfabet, så hon kunde inte lära sig svenska. Det blev mycket jobbigt för henne. (Hadisa)

Amir beskriver sin pappas situation på följande sätt.

Skulle han fbestmma så åker han ner nu direkt och bor psin grd. Men jag vet att han inte kan det utan sin familj, han r fast hr. Jag tror han knner att han har hamnat i ett fngelse. Han kan inte sprket, han har inte smnga vnner... allts, jag frstr att den gubben har svrt. Det frstr jag verkligen. (Amir)

Utifrån våra respondenters berättelser skiljer sig föräldrarnas första tid i Sverige starkt åt från deras egen första tid. Utöver skillnaden i ålder och erfarenheter, är en avgörande skillnad att våra respondenter fick stöd från samhället i egenskap av att de var ensamkommande barn, ett stöd som föräldrarna måste klara sig utan. Föräldrarna verkar inte ha genomgått en sådan växling som vi har beskrivit hos våra respondenter trots tiden de varit i Sverige. Föräldrarna möter i och med flytten till Sverige en ny omgivning och deras livsvärld förändras, men de tycks sakna förutsättningar att göra de nya meningssammanhang de ställs inför begripliga för dem själva. Det verkar därför bli svårt för dem att skapa sig en tillvaro som de förstår, trivs i och har kontroll över. Den bilden bekräftas av tidigare forskning, som visar att vuxna immigranter har större svårigheter än sina barn att hantera ett nytt språk och en annan kultur (Puig 2002; Hynie et al. 2012).

27

Föräldrarnas stora svårigheter ledde till att respondenterna fick ta över i princip allt ansvar för familjen. Det här är den aspekt som utan konkurrens tagit störst plats i respondenternas svar då vi bad dem att berätta om familjeåterföreningen.

Jag själv hade ingen aning om nånting, jag hade ingen aning om vad bostadsbidrag betydde. Jag visste ingenting och från ingenstans så började dom här frågorna komma. Jag var stressad som fan. (Amir)

Jag är hennes röst. Jag pratar i stället för henne, jag ringer i stället för henne, jag bokar tid hos doktorn, var som helst där hon behöver hjälp att boka tid. Jag läser hennes brev, skickar ansökningar. (Hadisa)

Att föräldrarna inte kan språket och att ungdomarna redan hunnit lära sig det var helt avgörande för föräldrarnas beroende av sina barn, något som även det återfinns i tidigare forskning (Puig 2002; Hynie et al. 2012). Respondenterna berättar att de var tvungna att sköta alla kontakter för familjens räkning.

Alla var pmig. Mammas handlggare ringde mig, frn skolan ringde dom mig, jag skulle gputvecklingssamtal, jag skulle gra mina lxor, jag skulle hitta jobb. (Malek)

Det var respondenterna som fick agera tolk för sina föräldrar. Föräldrarna hade dock rätt till utbildad tolk, men även då tolk var bokad kände sig deras barn tvungna att följa med och underlätta kontakten. Amir beskriver situationen:

Det är jävligt dåligt med tolkar på dari. Det är folk från Iran som pratar persiska och säger sig vara daritalande till Migrationsverket och Arbetsförmedlingen och överallt. Men mina föräldrar förstår inte persiska, så jag var tvungen att vara med hela tiden. Även fast dom hade tolk bokad, för jag behövde tolka åt tolken. (Amir)

Ett centralt tema i våra respondenters berättelser av familjeåterföreningen är att den medförde ett stort ansvar för familjen. Föräldrarna hade svårigheter att anpassa sig till den nya situationen. Då ungdomarna redan en längre tid befunnit sig i Sverige och tvingats lära sig hur saker fungerar här, fick de hjälpa sina föräldrar med det mesta. Liknande situation hamnade ungdomarna i den norska studien i (Solstad 2011). Våra respondenter fick med andra ord hjälpa sina föräldrar med de saker som de själva tills nyligen fått hjälp med. Att betala räkningar, gå på utvecklingssamtal, boka läkartider och försörja familjen är vanligen ansvarsområden som brukar höra till de vuxnas sfär. Eftersom föräldrarna inte behärskade det svenska språket och saknade förutsättningar att lära sig hur vardagliga och nödvändiga ärenden sköttes, föll ansvaret på ungdomarna. Detta har inom tidigare forskning om bland annat immigrantfamiljer kallats för adultification, det vill säga att barnen tar ett vuxenansvar över sina föräldrar (Puig 2002; Burton 2007; Hynie et al. 2012). Adultification innebär en rollförskjutning, då barnet tar vuxenrollen och vice versa. Rollförskjutningen är något våra respondenter själva har uppmärksammat; på snarlika sätt finns den beskriven i samtligas berättelser.

28

Man måste bli allt. Man måste vara mamma, pappa, syskon, man. Man måste finnas där precis när som helst. (Amir)

Det blev shr att jag blev mammas mamma. Och det ville jag inte alls, det var inte alls roligt att vara min mammas mamma. (Hadisa)

Vi har bytt platser helt enkelt, vuxen-och-barn-plats, eller förälder-och-barn-plats. (Malek)

Det blir i och med dessa beskrivningar tydligt att mycket har förändrats i förhållande till hur rollfördelningen inom familjen var innan separationen. Precis som vi har sett i tidigare forskning (Jones & Trickett 2005) innebar denna rollförskjutning och detta vuxenansvar en stor stress för våra respondenter. Samtidigt som de skulle sköta sådant som ungdomar vanligtvis är ansvariga för, som skolan, skulle de också räcka till för hela sin familj.

6.2.4 Uppoffringar till följd av återföreningen
Den vuxenroll och det ansvar som respondenterna ålades i och med familjeåterföreningen innebar att de var tvungna att göra stora uppoffringar. Samtliga respondenter berättar att de har hoppat av gymnasiet eller högskolestudier någon gång på grund av situationen i familjen. Hadisa upplevde exempelvis att hon inte kunde bo så långt från sin mamma och syster som hennes studier krävde. Hennes stora ansvar över sin familj tvingade henne att avbryta studierna.

Jag pluggade faktiskt förut, jag var uppe i (Stad) och pluggade en kurs, men jag hoppade av kursen. Det var ju pgrund av min familj allts. Dom behövde mig. Det gick inte att bara lmna dom sdr. Det blev mycket kaos, nr jag lmnade allt. (Hadisa)

Amir beskriver den stora skillnaden mellan hans liv i Sverige innan och efter familjeåterföreningen, och berättar hur han offrade både skola och träning för att arbeta.

Jag blev väldigt sjlvstndig nr jag var sjlv hr. Jag jobbade, jag sommarjobbade, jag trnade jttemycket, jag var duktig i skolan, jag hade aldrig frnvaro. Men nr mina frldrar kom var jag borta frn skolan hela tiden. Jag trnade inte, jag brjade jobba nnu mer. (Amir)

Som vi tidigare förklarat har vi tolkat den förändringsprocess som respondenterna inledde under sin tid som ensamma i Sverige som en växling, då de lärde sig många nya saker och utvecklades som personer. Att lära nytt, att reflektera över sig själv och att ta vara på möjligheter tar mycket tid och energi i anspråk. Tid var något som våra respondenter hade ganska mycket av under sina första år i Sverige, men när familjerna kom krävdes att ungdomarna ägnade all sin tid och sin energi åt pappersarbete, läkarbesök och bostadssökande. Vi förstår det här som att det inte bara fick dem att offra skolan, utan att de

29

tvingades offra viktiga delar av sig själva: varken tid eller energi kunde läggas på den egna individen, vilket fick konsekvenser för växlingsprocessen.

Vi kan här se att våra respondenter har blivit det Hynie et al. (2012) kallar “resettlement champions” (ibid., s. 24). De menar att immigrantfamiljers välbefinnande ökar av att en ungdom tar ett sådant ansvar över sin familj. Familjens ökade välbefinnande sker dock på bekostnad av den ungas välbefinnande. Vi tolkar det som att våra respondenter har fått ta så mycket ansvar över sina familjemedlemmar att de inte har haft möjlighet att ta ansvar varken över sitt eget mående eller över sin egen framtid, i kontrast till tiden innan familjen kom då de endast hade sig själva att ansvara för. Familjens akuta situation har till exempel haft högre prioritet än en högskoleexamen.

Sammanfattningsvis har vi utifrån de berättelser vi har tagit del av tolkat familjeåterföreningen som en erfarenhet präglad av kluvenhet. Samtidigt som det fanns glädje över att få vara med sina familjer igen, innebar föräldrarnas svårigheter att ett mycket stort ansvar ålades våra respondenter. Detta fick rollförskjutning till följd då de unga tvingas till vuxenansvar, även kallat adultification. Vuxenansvaret har visat sig innebära stora uppoffringar för de unga.

6.3 Brytpunkt och tiden fram till idag

Detta tredje och sista tema i analysen handlar om eventuella brytpunkter samt tiden efter en sådan. Här behandlar vi även respondenternas reflektioner kring familjeåterföreningen betydelse för dem, när de ser tillbaka på återföreningen. Slutligen lyfter vi fram personer som har varit viktiga för respondenter under familjeåterföreningsprocessen.

6.3.1 Att bryta eller inte bryta
Vi ser att familjeåterföreningen har varit en i många avseenden omvälvande livshändelse för våra respondenter. I deras berättelser har vi funnit något som kan förstås som möjliga brytpunkter, då de omvärderat sitt eget mående, livssituation och relation till familjen. Två av respondenterna har upplevt att situationen till slut blivit ohållbar och att de känt sig tvungna att åstadkomma en förändring för sin egen skull.

Utifrån vår förståelse av berättelserna är brytpunkten inte oundviklig och har heller inte nåtts av fler än två av deltagarna, men frågan om ifall brytpunkten har kommit eller inte, och hur den i så fall såg ut, spelar roll för våra respondenters tillvaro idag. Hos Amir och Malek kan vi se var sin brytpunkt, även om dessa sinsemellan är mycket olika. För Hadisa har det funnits något vi tolkar som ett försök till brytpunkt, då hon flyttade till en annan stad för att studera. Hon insåg dock att familjen inte klarade sig utan henne, hoppade av studierna och flyttade tillbaka. Enligt vår förståelse av hennes berättelse har någon liknande brytpunkt inte kommit därefter. Vi kommer att återkomma till detta senare.

Amir hade däremot en tydlig brytpunkt, som innebar att han flyttade från sin familj.

Amir: Till en början känns det liksom okej, dom är mina föräldrar, dom är mina syskon. Jag måste göra det här och det här och det här. Men till slut sorkar man inte, för det blir för mycket. Jag orkade inte mer.

Int.: Vad hände d, när du inte orkade mer?

30

Amir: Jag flyttade ut. (paus) Jag flyttade ut.

För Amir handlade brytpunkten om att närapå fullständigt bryta med familjen. Han flyttade från familjens trånga bostad efter att ha bott där i tre år och tillbaka till familjehemmet. Därefter hade de mycket lite kontakt.

Malek hade hoppat av det teoretiskt inriktade gymnasieprogram som han tidigare gått för att i stället börja på vård och omsorgsprogrammet med planen att på så sätt komma ut i arbete så snart som möjligt. Detta eftersom familjen hade svårt att hitta bostad då ingen andrahandshyresvärd accepterade dem som hyresgäster på grund av att mamman uppbar försörjningsstöd.

Och så sitter jag en dag i biblioteket på (Gymnasium) och bara vad fan gör du Malek, var det det du ville göra i ditt liv? För jag var egentligen väldigt intresserad av samhällskunskap. Jag bara varför, varför trampar du på dig själv? Du glömmer dig själv. (Malek)

Denna brytpunkt handlar även den om att göra en förändring, men utan att bryta med familjen. Malek bestämde sig för att satsa på studierna och började återigen på sitt gamla gymnasium. Han satte upp tydliga rutiner kring studier och återhämtning för att på så sätt ta bättre hand om sig själv.

Hadisa har, förutom sitt försök till studier på annan ort, inte genomgått någon specifik brytpunkt utifrån vår tolkning. Hadisa berättar att hon även i framtiden ser sig vara förbunden med sin mammas situation och behov, något som är tydligt i följande citat.

Jag tror aldrig att jag kommer släppa det här alltså, att tänka på henne och göra hennes saker. Det tror jag inte att jag kommer bli av med (Hadisa).

Ovanstående beskrivningar förstår vi som att brytpunkten i olika grad är en möjlig utgång i familjeåterföreningen. Amirs brytpunkt innebar att han numera i princip inte har någon kontakt alls med sin familj. Malek bröt i sin tur det mönster av uppoffringar som ansvaret över familjen orsakat, genom att prioritera skolan och därigenom sig själv. Det här tolkar vi som en viktig brytpunkt för Malek även om kontakten med familjen fortfarande är tät. Hadisa har utifrån vår tolkning inte kommit till någon brytpunkt, något som har inverkan på hennes situation idag. Vi förstår brytpunkten som en konsekvens av den kluvenhet som våra respondenter upplevt och det ansvar de behövt bära i och med familjeåterföreningen. Det här behöver dock inte innebära att alla aspekter av livet blivit lättare: för Amir som bröt med sin familj uppstod en ny separation.

6.3.2 En tvetydig återförening
Vi ser att den situation som våra respondenter och deras familjer tvingades in i vid återföreningen, och den brytpunkt som eventuellt kom, har haft en negativ inverkan på familjerelationerna. Detta är enligt vår tolkning tydligast i Amirs fall.

31

Jag fick gra allt mjligt och det pverkade min relation till mina syskon, fr jag var hela tiden frustrerad, arg och besviken ver saker och ting som inte funkade. Sallt det hr ledde till att jag nstan frlorade min familj. Helt rligt, dom bor kanske 500 meter hrifrn och jag har inte varit hos dom på över två år. Jag var inte en sn frut. (Amir)

Även Malek vittnar om svårigheterna med att bibehålla familjebanden. Malek förklarar att han och hans familj längtade tillbaka till den gemenskap som de förlorat under separationen och att de därför ville leva i samma land igen. Men när familjen kom till Sverige var omständigheterna runt återföreningen så svåra att gemenskapen ändå inte infann sig på samma sätt som tidigare.

Livet är kort, vi måste se varandra, vi måste umgås, vi måste prata, vi måste ha den här gemenskapen. Det är fint, jag gillar det. Men här blir det väldigt annorlunda. Det känns som att det förstörs på nåt sätt. (Malek)

Tidigare var familjerna fysiskt separerade från varandra, men de transnationella banden höll dem samman. Samtidigt fanns en stor oro för att de aldrig mer skulle återse varandra. Detta har vi med Boss (1999) begrepp kallat tvetydig förlust, det vill säga att anhöriga är fysiskt frånvarande men psykologiskt eller känslomässigt närvarande. Det vi nu kan se är att familjerna i varierande grad fortfarande, men på ett annat sätt, lever åtskilda. De länge saknade familjemedlemmarna är nu i Sverige men inte psykiskt eller känslomässigt tillgängliga: någonting i kontakten har gått förlorat. Det här kallar vi tvetydig återförening, för att använda Greifs (2012) begrepp. I både Amirs och Maleks fall bor familjerna mycket nära dem, men för Amir är kontakten bruten. Malek har mycket kontakt med sin familj, men beskriver det som att gemenskapen inte är densamma som när familjen bodde tillsammans i Iran. Enligt Hadisa mår hennes mamma inte bra av att leva i Sverige:

Så fort jag kom in såg jag henne sitta i soffan och bara titta på väggen, och det
var inte roligt att se henne så där. Jag tyckte synd om henne, tänkte nej... det här är inte bra, hon är inte glad. (Hadisa)

En möjlig tolkning av detta citat är att mamman på grund av hur hon mår inte är känslomässigt tillgänglig på samma sätt som tidigare trots att hon nu är fysiskt närvarande, något som även det kan förstås som tvetydig återförening.

Utöver ovanstående definition av tvetydig återförening, vill vi visa på att rollförskjutningarna som vi tidigare beskrivit också kan tolkas som en bidragande orsak till tvetydigheten. När familjen kom till Sverige för att återse sitt barn var kontexten annorlunda än tidigare. De nya utmaningarna gjorde att den efterlängtade återföreningen blev komplicerad eftersom våra respondenter återsåg föräldrar vars trygghet, kontroll och makt förlorats i och med flytten till ett annat land. Rollerna försköts, och familjemedlemmarna kunde inte längre ha samma roller i varandras liv som de haft tidigare. Även på grund av detta blev återföreningen alltså tvetydig: föräldrarna är nu här, men de kan inte vara samma föräldrar för sina barn som de tidigare var.

32

6.3.3 Tankar om familjeåterföreningen i efterhand
Det som våra respondenter lade störst vikt vid i sina berättelser var svårigheterna de gick (och fortfarande går) igenom sedan familjerna kom till Sverige. Det finns en kluvenhet i familjeåterföreningen som är framträdande i respondenternas berättelser.

Amir sammanfattar denna kluvenhet:

Att få hit min familj, det gör mig jättelycklig. Men att det ska göra mig olycklig i slutändan, det är inte okej. För jag är helt säker på att jag hade haft en annan framtid nu om mina föräldrar inte hade kommit. Det var inte menat att jag skulle jobba som taxichaffis. (Amir)

Vi förstår detta som att de många uppoffringar Amir tvingats till på grund av sin familjs stora beroende av hans hjälp, är något som fortfarande grämer honom och som kastar sin skugga över återföreningen. Som tidigare nämnt var systrarnas frihet den största anledningen till att Amir ville att familjen skulle komma till Sverige. I efterhand, när han säger att det gör honom lycklig att få sin familj hit, är det just systrarnas frihet han återkommer till.

Det är jättemycket skit som händer här, men i Afghanistan skulle dom aldrig få gå ut själva. Det är lycka att dom kan det nu. Det är lycka att dom får klä sig hur dom vill. Dom har ett val här, det är det som är lycka. (Amir)

På liknande sätt betonar Hadisa sin egen frihet i jämförelse med hur hon hade det i sin hemby, och menar att det här att komma till Sverige påverkade henne positivt. Känslan av skuld över sin mammas situation är dock något som återkommer i hennes berättelse om återföreningen:

Ibland ångrar jag mig. Varför gjorde jag så mot mamma? Jag tänkte bara på mig själv, ville ha henne här, hemma hos mig. Men jag tänkte aldrig på henne, vad hon ville ha. Hur hon ville ha det. (Hadisa)

När de ser tillbaka har familjeåterföreningen inte bara inneburit svårigheter, utan är också något mycket viktigt för våra respondenter. Malek förklarar att familjeåterföreningen har stor betydelse för hans känsla av tillhörighet, och beskriver kärleken till sin familj:

Att det finns människor som man tillhör på nåt sätt. För min mamma har verkligen lärt mig ovillkorlig kärlek, det är verkligen så. Hon är ren kärlek för mig. (Malek)

Sammanfattningsvis ser vi att familjeåterföreningen och tiden fram till idag har olika mening för våra respondenter. Det som framträder tydligast är just kluvenheten och de emotionella motsättningar som fortfarande inte har fått någon lösning.

6.3.4 Viktigt stöd från återföreningen till idag
Våra respondenter upphörde att räknas som ensamkommande barn i samband med att deras föräldrar ankom till Sverige. Gode män entledigades och respondenterna blev tvungna att

33

flytta från sina boenden. Men vissa personer som tidigare haft uppdraget att hjälpa ungdomarna stannade kvar vid deras sida trots att det inte längre förväntades av dem. I citatet nedan beskriver Amir sitt före detta familjehem:

Dom är som min egen familj. Dom är som mina föräldrar, och deras barn är som mina syskon. Det kommer dom alltid vara. Jag är en del av dom och dom är en del av mig. Vi har haft många år tillsammans och vi kommer ha många till. Dom har hjälpt mig i mina svåra tider, det kommer jag aldrig glömma. (Amir)

Amir räknas som en son i sin svenska familj, och Hadisa ser sin före detta gode man som sin andra mamma.

Min gode man, jag kallar henne för min andra mamma. (Hadisa)

Dessa vuxna har kompletterat och delvis ersatt de barndomens signifikanta andra som respondenterna förlorade i och med separationen från sina föräldrar. De blev nya signifikanta andra i det nya landet, ett stöd under ungdomarnas första tid i Sverige. Efter familjeåterföreningen har de funnits kvar för att stötta ungdomarna. Utifrån vår förståelse av respondenternas berättelser verkar det ha varit viktigt för dem att dessa vuxna fanns till hands. För respondenterna som blivit föräldrar till sina egna föräldrar har det varit betydelsefullt att de haft vuxna som de kunnat luta sig tillbaka mot som vilka ungdomar som helst, och för en stund slippa vara den ytterst ansvariga.

34

7. Diskussion

I detta avslutande avsnitt kommer vi att diskutera studiens viktigaste resultat i relation till det sociala arbetet. Vi kommer att identifiera problem i socialtjänstens hantering av frågan, och även ge konkreta förbättringsförslag. Slutligen kommer vi att ge förslag på vidare forskning.

Syftet med denna studie var att undersöka hur ensamkommande unga upplever familjeåterförening. Vi har sett att familjeåterföreningen har inneburit drastiska förändringar i våra respondenters tillvaro. Dels har återseendet av de för en tid förlorade familjemedlemmarna påverkat dem på ett känslomässigt plan, dels har det inneburit stora påfrestningar på de unga i deras praktiska vardag. Det sistnämnda var den enskilt viktigaste innebörd vi kunde uttolka av våra respondenters egna berättelser av familjeåterföreningen.

Vi ser att dessa påfrestningar i mångt och mycket är en direkt konsekvens av att socialtjänsten med stöd i Socialstyrelsens riktlinjer släpper taget om ensamkommande i samband med föräldrarnas ankomst till Sverige. Från att ha ansetts vara barn i stort behov av stöd och hjälp drogs alla stödinsatser in, som om hjälpen blev helt överflödig i och med föräldrarnas ankomst. Utifrån vår tolkning av de berättelser vi fått ta del av, hade föräldrarna alls inte förutsättningar att ta över föräldraansvaret som nyanlända i ett samhälle där ingenting fungerade så som de var vana vid. Tvärtom visar vår studie att det är ungdomarna som får ansvaret över sina föräldrar. Det handlar med andra ord om barn som fram till nyligen ansågs vara särskilt utsatta och i behov av stöd, som nu förlorar stödet och samtidigt får det yttersta ansvaret för sina egna föräldrar. Vi ser att det här oundvikligen leder till självuppoffring och svår stress för ungdomarna, samtidigt som känslor av skuld och medlidande för föräldrarna är starka.

I det här avseendet anser vi att det svenska samhället har brustit i sitt ansvar över de ensamkommande barnen. Samhället har i dessa fall möjliggjort en familjeåterförening som varit efterlängtad, men släpper sedan allt ansvar och låter familjerna klara sig så gott det går. Detta trots att Socialtjänstlagen föreskriver att socialtjänsten har ett särskilt ansvar för barn som varit placerade i heldygnsvård, något som även gäller ensamkommande barn. För oss framstår detta som ett svek gentemot de ensamkommande barnen. Det verkar som att samhället förutsätter att det ordnar sig bara familjerna får återförenas. Familjeåterföreningen verkar ha varit något mycket viktigt för våra respondenter, men det efterlängtade återseendet av nära familjemedlemmar verkar ändå inte ha blivit den lyckliga erfarenhet som den kunde ha varit. Familjeåterföreningen har visat sig rymma en stor komplexitet och en rad svåra problem. Vi menar att flera av problemen beror på bristande samhällsstöd, och att problemen inte kan vara barnens ansvar att lösa.

Vår studie visar att det i bästa fall kan finnas privatpersoner som ger den hjälp de ensamkommande förvägrats från offentligt håll: före detta familjehem, gode män och kontaktpersoner som inte längre officiellt har något ansvar, men som på sin fritid utgör ett stort stöd som medmänniskor. Vi frågar oss naturligtvis hur det går för de ensamkommande som inte har ett sådant stöd att falla tillbaka på när situationen med den biologiska familjen blir för svårhanterlig.

Vi menar att det finns konkreta åtgärder som skulle kunna underlätta situationen för barn och unga som är i en familjeåterföreningsprocess. Det första gäller mildrandet av den chock som ett plötsligt avslutande av stödinsatser kan innebära för ett ensamkommande barn.

35

Enligt Socialstyrelsen (2016) ska det göras en planering inför familjeåterföreningen. Denna planering anser vi ska innehålla en gradvis nedtrappning av stödinsatser med stort fokus på barnets bästa. Boende i familjehem, HVB-hem eller träningslägenhet bör inte sägas upp genast. Vi föreslår en längre uppsägningstid, något som är brukligt i andra sammanhang vid uppsägning av lägenhetskontrakt. Denna uppsägningstid bör vara förhandlingsbar med hänsyn tagen till de nyanlända familjemedlemmarnas aktuella boendesituation. Under det första året bör även kontaktpersoner finnas kvar för den unga, som ett stöd i den praktiska och psykosociala omställningen. På detta sätt skulle socialtjänsten ta det ansvar som den enligt lag också har för ensamkommande barn vars placering i heldygnsvård upphör.

Vi ser framför allt ett stort behov av stöd för de vuxna i familjerna, något som även våra respondenter efterfrågade. Stödet bör då främst handla om praktiska frågor som bostad, ekonomi och myndighetskontakt. Som vi förstår situationen finns behovet av någon som har en samordnande roll, och den stora anledningen till detta är att den unga i familjen behöver avlastas. Vad gäller den psykosociala situationen i familjerna bör det i planeringen ingå (frivilliga) familjesamtal med familjeterapeut och tolk, för att underlätta återgången till nära och fungerande familjerelationer.

Avslutningsvis vill vi föreslå än mer djupgående studier av ensamkommande och familjeåterförening. Det är ett aktuellt ämne och det har visat sig finnas en stor komplexitet i fenomenet. Därför menar vi att vidare forskning är nödvändig, inte minst för de ensamkommandes egen skull. Det finns många aspekter av fenomenet som vi på grund av denna studies begränsningar inte har studerat, men som icke desto mindre är relevanta för förståelsen av fenomenet. Som exempel har vi inte lagt någon större vikt vid hur familjerelationerna varit innan separationen, eller hur själva uppbrottet gick till. Kunskap om det skulle kunna fördjupa förståelsen för hur familjeåterföreningen sedan blev. Redan det begränsade material som vi har analyserat indikerar på att upplevelsen av att komma till Sverige skiljer sig åt med avseende på kön. En jämförande studie skulle därför kunna ge inblick i könsspecifika erfarenheter. Vår studie visar även på stora påfrestningar på familjerelationerna, något som skulle behöva undersökas mer riktat och med en mer renodlad psykosocial ingång. Vi hoppas att vår uppsats inspirerar till vidare forskning på detta viktiga men outforskade ämne.

36

Referenser

Litteraturlista

Andersson, G. (2008). Utsatt barndom olika vuxenliv: Ett longitudinellt forskningsprojekt om barn i samhällsvård. Stockholm: Allmänna Barnhuset.

Back, C. & Berterö, C. (2015). Interpretativ fenomenologisk analys. I Fejes, A. & Thornberg, R. (red.) Handbok i kvalitativ analys (s. 148-161). Stockholm: Liber.

Backlund, Å., Eriksson, R., von Greiff, K. & Åkerlund, E.-M. (2012). Ensam och flyktingbarn: barnet och socialtjänsten om den första tiden i Sverige. Tullinge: FoU Södertörn.

Backman, J. (2016). Rapporter och uppsatser. Lund: Studentlitteratur.

Barnert, E.S., Stover, E., Ryan, G. & Chung, P. (2015). Long Journey Home: Family Reunification: Experiences of the Disappeared Children of El Salvador. Human Rights Quarterly. 37(2), s. 492-510.

Bengtsson, J. (1998). Fenomenologiska utflykter. Göteborg: Daidalos.
Berger, P.L. & Luckmann, T. ([1966] 1979).
Kunskapssociologi: Hur individen uppfattar och

formar sin sociala verklighet. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Boss, P. (1999).
Ambiguous Loss: Learning to Live with Unresolved Grief. [Elektronisk

resurs]. Harvard University Press
Brunnberg, E., Borg, R.-M. & Fridström, C. (2011).
Ensamkommande barn: En

forskningsöversikt. Lund: Studentlitteratur.
Burton, L. (2007). Childhood Adultification in Economically Disadvantaged Families: A

Conceptual Model. Family Relations, 56(4), s. 329-345.
Creswell, J.W. (2013)
Qualitative Inquiry & Research Design: Choosing Among Five

Approaches. Los Angeles: SAGE Publications
Dalen, M. (2015).
Intervju som metod. Malmö: Gleerups.

Fejes, A. & Thornberg, R. (2015). Kvalitativ forskning och kvalitativ analys. I Fejes, A. & Thornberg, R. (red.) Handbok i kvalitativ analys (s. 16-43). Stockholm: Liber.

37

Greif, G.L. (2012). Ambiguous Reunification: A Way for Social Workers to Conceptualize the Return of Children After Abduction and Other Separations. Families in Society: The Journal of Contemporary Social Services, 93(4), s. 305-311.

Gärdegård, A. (2017). Samhällets mottagande av ensamkommande barn i Norden: En kartläggning. Stockholm: Nordens Välfärdscenter.

Hammarberg, T. (2006). Mänskliga rättigheter: Konventionen om barnets rättigheter. Stockholm: Utrikesdepartementet.

Hessle, M. (2009). Ensamkommande men inte ensamma: Tioårsuppföljning av ensamma asylsökande flyktingbarns livsvillkor och erfarenheter som unga vuxna i Sverige. Diss. Stockholm: Stockholms universitet, 2009.

Hynie, M., Guruge, S. & Shakya, Y.B. (2012). Family Relationships of Afghan, Karen and Sudanese Refugee Youth. Canadian Ethnic Studies, 44(3), s. 11-28.

Höjer, I. & Sjöblom, Y. (2011). Att stå på egna ben: Om övergången från samhällsvård till vuxenliv. Socialvetenskaplig tidskrift, (1), s. 24-41.

Jones, C.J. & Trickett, E.J. (2005). Immigrant Adolescents Behaving as Culture Brokers: A Study of Families from the Former Soviet Union. The Journal of Social Psychology, 145(4), s. 405-428.

Kvale, S. & Brinkmann, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.

Luster, T., Qin, D.B., Bates, J.J., Johnson & Rana, M. (2008). The Lost Boys of Sudan: Ambiguous Loss, Search for Family, and Reestablishing Relationships with Family Members. Family Relations, 57(4). s. 444-456.

Luster, T., Qin, D.B., Bates, J.J., Johnson & Rana, M. (2009). The Lost Boys of Sudan: Coping with Ambiguous Loss and Separation from Parents. American Journal of Ortopsychiatry, 79(2), s. 203-211.

Mirrick, R.G. (2016). Challenges in recruiting parents to participate in child welfare research: Implications for study design and research practice. Child and Family Social Work, 21, s. 484-491.

Orellana, M.F. (2001). The Work Kids Do: Mexican and Central American Immigrant Children’s Contributions to Households and Schools in California. Harvard Educational Review, 71(3), s. 366-389.

38

Puig, M.E. (2002). The Adultification of Refugee Children: Implications for Cross-Cultural Social Work Practice. Journal of Human Behavior in the Social Environment, 5(3-4), s. 85- 95.

Rousseau, C., Rufagari, M.-L., Bagilishya, D. & Measham, T. (2004). Remaking family life: Strategies for re-establishing continuity among Congolese refugees during the family reunification process. Social Science and Medicine, (59), s. 1095-1108.

Schapiro, N.A., Kools, S.M., Weiss, S.J. & Brindis, C.D. (2013). Separation and Reunification: The Experiences of Adolescents Living in Transnational Families. Current Problems in Pediatric and Adolescent Health Care, (43), s. 48-68.

Schütz, A. ([1962] 1999). Den sociala världens fenomenologi. Göteborg: Daidalos. Socialstyrelsen (2016). Ensamkommande barn och unga: Handbok om socialnämndens

ansvar och uppgifter. Stockholm: Socialstyrelsen.
Solstad, I.S.H. (2011).
“Den fineste dagen i livet mitt”: Unges perspektiv på egen

familiegjenforening. Diss. Oslo: Universitetet i Oslo, 2011.
Smith, J.A., Flowers, P. & Larkin, M. (2009).
Interpretative Phenomenological Analysis:

Theory, Method and Research. Los Angeles: Sage Publications.

Suárez-Orozco, C., Bang, H.J., & Kim, H.Y. (2011). I Felt Like My Heart Was Staying Behind: Psychological Implications of Family Separations & Reunifications for Immigrant Youth. Journal of Adolescent Research, 26(2), s. 222-257.

Svenska Röda Korset. (2013). Familjeåterförening - en (o)möjlighet?: Nulägesrapport 2013. Stockholm: Svenska Röda Korset.

Szklarski, A. (2015). Fenomenologi. I Fejes, A. & Thornberg, R. (red.) Handbok i kvalitativ analys (s. 131-147). Stockholm: Liber.

Thornberg, R. & Fejes, A. (2015). Kvalitet och generaliserbarhet i kvalitativa studier. I Fejes, A. & Thornberg, R. (red.) Handbok i kvalitativ analys (s. 256-278). Stockholm: Liber.

Trickett, E.J. & Jones, C.J.(2007). Adolescent Culture Brokering and Family Functioning: A Study of Families from Vietnam. Cultural Diversity and Ethnic Minority Psychology, 13(2), s. 143-150.

Trost, J. (2010). Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur.

39

Vetenskapsrådet. (2002). Forskningsetiska grundprinciper inom humanistisk- samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet https://www.gu.se/digitalAssets/1268/1268494_forskningsetiska_principer_2002.pdf

Vetenskapsrådet. (2017). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet https://publikationer.vr.se/produkt/god-forskningssed/

Vinnerljung, B. (2006). Fosterbarn som unga vuxna: En översikt av resultat från några nationella registerstudier. Socialmedicinsk tidskrift, (1), s. 23-35.

Yardley, L. (2000). Dilemmas in Qualitative Health Research. Psychology and Health, 15, s. 215-228.

Digitala källor

Migrationsverket 2016-06-23. Historik. https://www.migrationsverket.se/Om- Migrationsverket/Fakta-om-migration/Historik.html [2017-12-04]

Migrationsverket 2017-04-05. Barn i asylprocessen. https://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Skydd-och-asyl-i-Sverige/Att-ansoka-om- asyl/Barn- i-asylprocessen.html [2017-12-05]

Migrationsverket 2017-10-17. Familjeterfrening. https://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Skydd-och-asyl-i-Sverige/Efter-beslut/Om- du-far- stanna/Familjeaterforening.html [2017-12-05]

Regeringen 2015-11-24. Regeringen föreslår åtgärder för att skapa andrum i svenskt flyktingmottagande. http://www.regeringen.se/artiklar/2015/11/regeringen-foreslar-atgarder- for-att-skapa-andrum-for-svenskt-flyktingmottagande/ [2017-12-04]

Statistiska centralbyrån (u.å). Ensamkommande. http://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__BE__BE0101__BE0101P/Ensa mkommande/table/tableViewLayout1/?rxid=8d0e379e-090d-463e-b714-e4cd147e1b0f [2017-12-04]

UNHCR. (2017). Desperate Journeys: Update January to September 2017. https://data2.unhcr.org/en/documents/download/60865 [2017-12-21]

40

Bilaga 1: Informationsbrev

Information till deltagare i studien om ensamkommande unga och familjeåterförening

Hej,

Vi är två studenter vid Södertörns högskola som ska skriva en uppsats om familjeåterförening. Därför är vi intresserade av att intervjua dig som har varit med om det. Vi kommer att fokusera på din erfarenhet av familjeåterförening. Vi är intresserade av vad som hände när din familj kom till Sverige. Hur kändes det? Vad hände med dig som person?

Vi är intresserade av din berättelse och vore så tacksamma om du ville dela med dig. Du kan inte svara fel, utan vi vill bara höra dina tankar och känslor. Du kommer vara helt anonym. Intervjun kommer att ta c:a 1,5 timme, räkna med två timmar allt som allt. Vi kommer båda vara med under intervjun men en av oss kommer att ställa frågorna. Intervjun kommer att spelas in och vi kommer att transkribera den sedan, alltså skriva ner vad vi sa. Ditt namn och andra namn som du nämner kommer att ändras i uppsatsen och vi kommer inte att skriva några detaljer som kan avslöja vilka du eller din familj är.

Deltagandet är frivilligt. Även om du har tackat ja till intervjun kan du välja att avbryta deltagandet när du vill.

Hör gärna av dig till oss om du vill vara med!

Hälsningar, Alexander och Oona

Kontakt: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

i

Bilaga 2: Samtyckesblankett

Samtyckesblankett

Denna intervjustudie är del av ett examensarbete på socionomprogrammet vid Södertörns Högskola. Syftet är att undersöka ensamkommande ungas upplevelser av familjeåterförening.

Jag har läst informationsbrevet och samtycker till deltagande i Oona Arvidssons och Alexander Tauberts studie, förutsatt att den information jag ger hanteras säkert och förblir anonymiserat. Jag samtycker även till ljudupptagning av intervjun.

Stockholm, den _____________________
Signatur: _______________________________________________

ii

Bilaga 3: Intervjuguide

Introduktion
Vilka vi är:
Vi går på socionomprogrammet på Södertörns högskola. Alexander jobbar på HVB-hem för ensamkommande och Oona är aktiv i Ingen Människa Är Illegal.

Lite om studien: tanken med den här studien är att vi vill ta reda på ensamkommandes egna erfarenheter av familjeåterförening, tycker det är viktigt...

Samtyckesblanketten.

Hur intervjun kommer att gå till: Spelas in. Liten paus om det behövs. Kom ihåg att fråga om det är någon av våra frågor som är svår att förstå. Om det är någon fråga som du behöver tänka lite på så är det helt okej att vara tyst och funderar en stund. Du behöver inte svara på alla frågor. Du får avbryta intervjun när du vill. Vissa frågor kommer vara korta, men andra får du gärna ge längre svar om du kan. Vi är intresserade av att få höra din berättelse, det är det den här intervjun kommer handla om.

- Är det något du undrar innan vi kör igång?
Inledande frågor - vi kommer börja med att ställa några frågor om dig.

  • -  Hur gammal är du?

  • -  Vad gör du idag? Pluggar, jobbar? Eller fråga om det vi redan vet.

  • -  Hur gammal var du när du skildes åt från din familj?

  • -  I vilket land bodde ni då? Är du uppvuxen i där?

  • -  Hur gammal var du när du kom till Sverige?

iii

Första tiden i Sverige

Att komma till ett nytt land

  • -  Kan du berätta för oss om hur det var att komma till Sverige? (upplevelsen, vad var nytt, lätt/svårt)

  • -  Hur kändes det? Hur påverkade det dig?

    Vardag (boende, familj, skola, fritidsintressen, vänner, kärlek, jobb etc.).

- Hur såg din vardag ut här i Sverige innan din familj kom hit? (Hur bodde du? Vad gjorde du? Skola? Fritidsintressen?)

- Fanns det några personer som var viktiga för dig under den här tiden? (På vilket sätt?)

Familjerelationen: väntan på familjen

  • -  Hade du nån kontakt med nån i din familj under den här tiden? Hur?

  • -  När blev det klart att familjen skulle komma till Sverige?

    Återföreningen

    Faktafrågor

- Vem återförenades du med? (Vilka i din familj kom till dig i Sverige?)

Första mötet

  • -  Berätta om hur det var när du återförenades med ... ? Det första mötet.

  • -  (Hur var det att träffa dem igen?)

  • -  (Var det som du hade väntat dig? Hade du förväntat dig något annat?)

iv

Livet med familjen i Sverige

- Berätta om hur vardagen såg ut när ... hade kommit hit . Flyttade du ihop med din familj när de kom?

  • -  (Var det nånting som förändrades? Positivt/Negativt)

  • -  Hur var det för dig? Positivt/Negativt

    Eventuellt:

  • -  Vad fick du för roll i familjen? Vem var du i familjen?

  • -  Fick du hjälpa dina föräldrar på något sätt?

  • -  Var det annorlunda från hur det var i...? Var det samma roll som du hade förut, i...?

  • -  Vem är det som har ansvaret över din familj?

  • -  Vem bestämmer i din familj?

  • -  Var det stor skillnad mot hur era roller var tidigare?

  • -  Hur påverkade det dig? Hur kändes det?

    Idag

  • -  Det här är ju några år sen. När du ser tillbaka på den här tiden, vilken betydelse har familjeåterföreningen haft för dig?

    Avslutande frågor

- Finns det något viktigt som vi inte har frågat om än?

v

- Har du något du vill lägga till?

Till sist

Vi kommer som sagt att transkribera den här intervjun, och anonymisera, och sen kommer vi analysera den utifrån några teorier. Om du vill läsa uppsatsen sen när den är klar kan vi skicka den till dig.

Ett  mottagande som inte är rättssäkert har normaliserats

Statens åtagande är långtgående, kostsamma och avsikterna goda för att mottagande av ensamkommande asylsökande barn/unga ska vara rättssäkert och för deras bästa.

1978 infördes huvudregeln att ingen skall avlägsnas från landet utan att ha erbjudits bistånd från ett offentligt biträde och sedan 2010 gäller i princip även fritt val av offentligt biträde. Om vissa villkor uppfylls kan också tillstånd till byte av offentligt biträde ges.
Men i många fall tolkas och tillämpas de lagar som reglerar mottagningen inte som 
lagstiftaren avsett.

-Biträden kan utses som inte för barn/ungas talan på ett professionellt sätt eller saknar den särskilda kompetens som krävs i barnärenden. I sådana fal kan följden bli, att en sökande med asylskäl som i normalfallet skulle ge uppehållstillstånd i stället  kan få en felaktig statusförklaring eller beslut om utvisning.


-Rätten att byta ett olämpligt biträde är i praktiken inte möjligt då rättsliga instanser som Domstolsverket, genom olika förbehåll som processkostnader tidsaspekter och i övrigt ett stort antal restriktioner begränsar de möjligheter lagstiftaren avsett ska finnas. Endast i enstaka fall om ens något ges tillstånd att byta ett olämpligt biträde. 

-Information om en sökandes rättigheter varierar mellan olika ansökningsenheter och kan även bero på hur den enskilda tjänstemannen väljer att handha frågan. Det innebär, att rätten att välja biträde eller ombud om det önskemålet skulle finnas inte blir möjligt.

-Sedan 2010 har över 61000 ensamkommande barn/unga registrerats som asylsökande i Sverige men ingen av dem har företrätts av en god man vid registreringstillfället  när de sökt asyl.


61000 barn/unga med rätt till ett offentligt biträde
I normalfallet kan det anses, att de offentliga biträden som utses av Migrationsverket uppfyller de krav som kan ställas men med det urvalssystem av offentliga biträden som Migrationsverket tillämpar, där särskilt lämpliga biträden i barnärenden inte prioriteras, kan även biträden utses som inte för barn/ungas talan på ett professionellt sätt och saknar den särskilda kompetens som krävs. Asylsökande ensamkommande barn/unga  har rätt till juridiskt stöd till ett offentligt biträde som är lämplig för uppgiften. Men Migrationsverkets hantering av offentliga biträden är inte rättssäkert och riskerar att ge barn/unga biträden som inte är lämpliga för sitt uppdrag framgår av den rapport Statskontoret på regeringens uppdrag gjorde för sex år men enligt gode män erfarenheter tyvärr i flera avseenden överensstämmer med situationen idag.

Under den senaste tioårsperioden har över 61000 ensamkommande barn/unga sökt asyl i Sverige. Flertalet kom 2014-2015 då 42418 registrerades och för var en utsågs att offentligt biträde med uppgift att bistå dem i asylprocessen med utgångspunkt från reglerna i 26 § rättshjälpslagen (1996:1619) om lämplighet för uppdraget och av samma lag framgår att till offentligt biträde får förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan som är lämplig för uppdraget. I förarbetena till rättshjälpslagen (prop. 1996/97:9) framgår även att höga krav bör ställas på den som förordnas som rättshjälpsbiträde.

Jamilah en gravid tonåring från Somalia
En av dem som kom 2015 var Jamilah en tonåring från en by några mil söder om Mogadishu som några månader efter ankomsten till Sverige födde en liten flicka. I hennes fall utsågs ett biträde specialiserad på avtalsrätt som saknade erfarenhet av asylrätt, kunskap om förhållandena i Somalia och förståelse för de kulturella förhållanden och de uppväxtvillkor som präglat Jamilah. 
Redan vid det första mötet då inlagan om uppehållstillstånd skulle formuleras skar det sig mellan biträdet som blev påtagligt irriterad av Jamilahs många frågor och Jamilah å andra sidan som ansåg att biträdet inte lyssnade på henne. Vid de fortsatta kontakterna blev det inte bättre. Jamilah saknade förtroende för biträdet och  ville att någon annan skulle företräda henne.

Utifrån hennes önskemål och då de motsättningar som uppkommit var ett hinder för Jamilah att sakligt redogöra för olika omständigheter samt att den inlaga som biträdet skrev i jämförelse med andra inlagor jag tagit del av var  förhållandevis tunn och saknade väsentliga uppgifter begärde jag för första gången under en lång tid som god man i ett brev till Migrationsverket att Jamilah skulle få ett annat biträde. 
Men begäran avslogs då byte av biträde bara får ske efter särskilt tillstånd och de skäl som åberopats i Jamilahs fall ansågs inte utgöra ett skäl för byte. Nu gick det ändå bra för Jamilah som fick uppehållstillstånd i första instans liksom hennes lilla dotter då Migrationsverket inte ifrågasatte hennes asylskäl


Byte av biträde

Enligt 21 § 2 st Rättshjälpslagen får byte av biträde ske bara efter särskilt tillstånd, och sådant tillstånd får lämnas, om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger. I stadgandets motiv (prop 1978/79:90 s 176) uttalas bl a att av kostnadsskäl dittills gällande restriktiva praxis i fråga om biträdesbyte bör bibehållas och att prövningen, om förutsättningar för byte föreligger, bör ske med noggrannhet. Innebörden härav får anses vara att part och biträde får finna sig i att fortsätta sitt samarbete även när vissa motsättningar uppkommit, bara dessa inte är så allvarliga att de kan betecknas som djupgående. För att byte skall tillåtas kan ej, såsom domstolsverket gjort gällande, krävas att motsättningarna vid en objektiv bedömning kan anses ha orsakats av att biträdet inte handlagt ärendet med omsorg eller eljest handlat felaktigt.
Ett byte av biträde handlar om pengar, tid och det är avgörande för utfallet om det är biträdet som hävdar djupgående motsättningar än om barn/unga gör det.

Fritt val av offentligt biträde
Sedan 2010-01-01 gäller i princip fritt val av offentligt biträde i asylprocessen och Rättshjälpslagen 26 § (1996:1619) ger en asylsökande rätt att välja det offentligt biträde som ska företräda honom/henne i asylprocessen. Har ensamkommande barn/unga själva föreslagit någon som är lämplig, ska denne f
örordnas, om det inte finns särskilda skäl mot det eller om det gäller byte av biträde.

För alla asylsökande som registrerats ska information ges om rätten att välja biträde och även kunna anlita ett eget ombud men får då själv stå för kostnaderna för ombudet. Men huruvida det sker kan variera mellan olika ansökningsenheter eller utebli helt och kan även bero på hur den enskilda tjänstemannen väljer att handha frågan.

I Jamilahs fall gavs ingen sådan information och även om hon tillfrågades, hur skulle hon veta vilket biträde som bäst kunde tillvarata hennes intressen. Eftersom hon av förklarliga skäl inte hade något önskemål utsåg Migrationsverket enligt gällande rutiner ett offentligt biträde för henne vilket även innebar att hon i ett senare inte kunde välja biträde då det bara är före ett förordnande den möjligheten finns.

 

http://www.statskontoret.se/globalassets/publikationer/2012/201230.pdf 
https://www.migrationsverket.se/download/18.4100dc0b159d67dc614aff0/1512998066840/standard_lamplighetsprovning_offentligt_bitrade.pdf 

 J Samuelsson, god man.

Talespersoner:

Johnny Samuelsson E-post: aej(at)telia.com  Mobil 0704 820410

P-O Nygren E-post: perolof47nygren(at)gmail.com Mobil 070 2372910     

RGMV E-post: inforgmv(at)telia.com 

Föreningens org.nr.8024665518 


Styrelse, länsombud och möten 2019-2020
Styrelsemötena är öppna vilket innebär att medlemmar i föreningen efter föranmälan till någon i styrelsen (se uppgifter under stadgar och styrelse) kan delta i mötena för att till exempel lämna förslag. 

Kommande möten
Årsmöte 2020, mars-april

Stryelsemöten 2020
(information kommer)

 

Styrelse

Johnny Samuelsson,ordf. Tidigare. god man/sfv, högskoleadjunkt och företagare
Skåne

Tfn 070 4820410
E-post aej(at)telia.com


P-O Nygren, vice ordf. God man/sfv., f.d. yrkesofficer. 
Karlsborg-Hjo
Tfn 070 2372910
E-post perolof47nygren(at)gmail.com

 

Eva Wennberg. Tidigare god man/sfv. Verksamhetschef, terapeut.
Uppland
Tfn 0174 40320, 073 8554499

E-post eva(at)bjorksta.se

 

Viveca Kittredge, god man, socionom, länsombud, förtroendevald revisor.
Södermanland
Tfn 072 3023578
E-post vivkit007(at)gmail.com

 

Ann-Helene Danielsson, god man/sfv, länsombud.
VästraGötaland

E-post annhelendanielsson(at)gmail.com
Tfn.0703166241

 

 

Börje Fors.Tidigare god man/sfv. Länsombud. Ingenjör och biståndsarbetare.
Kalmar län
E-post borje.forss(at)tembo.se
Tfn. 070 7737085

 


Karin Senter, ersättare, Doktorand Uppsala universitet. Stockholm
Stockholm
E-post karin.senter(at)stockholm.se
Tfn 0730 238493

 

Christina Hahre, ersättare, god man/sfv.
Västmanland
E-postcristinahahre(at)hotmail.com
Tfn. 0707890338

 

Barbara Thulin, ersättare, god man sfv/. Universitetslektor
Partille
E-post
 barbara.thulin(at)yahoo.se 
Tfn. 0709- 688 793


Adjungerad ledamot

Linn Öst Nori, advokat, innehavare av
Öst Nori Advokatbyrå AB

08 505 86542, 070 727 75 39
E-post info(at)ostnoriadvokatbyra.com




Rådgivning helgfria dagar. Obs oavsett bostadsort går det bra att kontakta alla länsombud.

Länsombud

Blekinge län
Vakant


Jönköpings län
Anna-Lena Ståhle

E-post 
annalena.st(at)telia.com
Tfn.070-581 88 35

Annika Sehlstedt
E-post 
annika.sehlstedt(at)gmail.com
Tfn.0708 359673 


Kalmar län
Börje Fors
E-post borje.forss(at)tembo.se
Tfn. 070 7737085



Stockholms län
Carina Bindzau
E-post carina(at)bindzau.net
Tfn.0707603517 

Länsombud

Uppsala län
Åke Engman
E-post 
ake.engman-(at)elia.com
Tfn. 0706824506


Västerbottens län
Ann-Sofie Gothnell 
E-post 
annsofie.gothnell(at)gmail.com
Tfn. 0705331995


Södermanlands län
Viveka Kitredge
E-post 
vivkit007(at)gmail.com
Tfn 0723023578


Östergötlands län
Reidun  Claesson
E-post reidun.claesso(at)gmail.com
Tfn.0705892155

 

 

 

 

Länsombud

Hallands län
Eva Dahlstrand,
E-post 
eva.dahlstrand(at)hotmail.com
Tfn. 0739-85 56 01


Västmanlands län
Christina Hahre
E-post 
cristinahahre(at)hotmail.com
Tfn. 0707890338


Värmlands län
Vakant


Västernorrlands län
Ilva Edvinsson
Epost 
iedvinsson(at)gmail.com
Tfn. 0723109009


 

Länsombud

Skåne län
Lena Mårtensson
E-post
martenssonlena(at)gmail.com
Tfn. 0705 299799


Skåne län
Göran Dreveborn
E-post g
goran.dreveborn(at)outlook.com

Tfn.076 8237723


Västra Götalands län
Ann-Helene Danielsson
E-post 
annhelendanielsson(at)gmail.com
Tfn.0703166241


Västra Götalands län
Bitten Henricson
E-post bitten.henricso(at)gmail.com
Tfn.0739855814
Back to Top